Jag mår förhållandevis bra. Tror jag. Det är svårt att säga, men i jämförelse med de senaste månaderna så mår jag bra. Betablockeraren som ska sänka pulsen behöver jag nästan inte alls längre och för varje dag så orkar jag mer och mer, både fysiskt och psykiskt. Att snart återgå till jobbet känns faktiskt inte vare sig omöjligt eller otroligt.
Nästa vecka ska jag träffa en kirurg och bli bedömd för eventuell operation. Jag vet inte vad de bedömer eller vad som ska hända, men jag har fått ett papper där jag ska fylla i allergier osv. Det dök upp ett par olyckskorpar och berättade att man efter en operation oftast inte alls mår bra, utan att det tar år, om det ens någonsin händer, innan man mår bra så jag borde verkligen tänka mig för innan jag lägger mig under kniven.
Jag trodde jag hade bestämt mig, trots min avsky för sjukhus. Men fast man tror sig ha läst på så letar sig sånt där ändå in och då tvekar jag igen. Samtidigt så vet jag inte vad för bättre alternativ jag skulle ha.
Graves sjukdom behandlar man på tre sätt. Jag kan ha skrivit det tidigare, men i så fall tar vi det igen.
1. Tyreostatika. (+ betablockerare för att lindra symtom, + levaxin efter ett tag) Det är en mildare form av cellgift som helt enkelt ska stänga av sköldkörteln under en viss tid (1-1,5 år) och sen är förhoppningen att man är frisk. Hög återfallsfrekvens (jag har hört både 30 och 50% så nånstans där emellan) och man får absolut inte bli gravid under tiden. Det är alltså här jag är. En ovanlig, men allvarlig biverkning av medicinen är att de vita blodkropparna kan sjunka rejält och man blir då jättekänslig för infektioner så jag har blivit tillsagd att vid feber och t ex halsont måste jag kolla upp dessa på vårdcentralen eller akuten snarast.
Vet ni hur ofta man är sjuk när man har småbarn? Man har fan i mig ont i halsen hela tiden!
2. Radiojodlösning som man dricker och som ska slå ut sköldkörteln. Efteråt får man inte vara nära barn och djur under ett par veckor. Detta är inget alternativ för mig, så jag har i ärlighetens namn inte läst på om just detta.
3. Operation. Man förbehandlas enligt punkt 1 och sen när man är stabil i sina värden tar man bort hela eller delar av sköldkörteln. Efteråt blir man oftast hypo (igen för mig då) och måste äta levaxin resten av livet.
Jag har alltså 1 och 3 att välja på. Inget av det verkar vara särskilt lyckat om du frågar mig, men det är så här det ser ut.
Nu har jag dessutom fått ont i lederna av medicinen och det matchar sådär med ökad ork kan jag säga. Jag har gått så långt orken tillåtit två dagar i rad trots värk, men jag vet inte om det är så jävla bra. Fast det är svårt att göra ingenting när man inte kunnat göra annat, så smärta känns sekundärt.
Någon sa att hen ångrade sin operation eftersom hen blev så personlighetsförändrad. Alltså, jag vet inte, men att ställas inför en autoimmun sjukdom när man varit frisk hela sitt liv och plötsligt behöva äta en större näve piller dagligen för att inte gå åt så förändras man oavsett.
För man kan inte gå därifrån. Valet man har är att gilla läget eller så dör man, för det är vad som händer till slut när sköldkörteljäveln löpt amok tillräckligt länge. Man tynar bort och hjärtat orkar inte mer och så är det med det.
Tack och lov så finns det andra pålästa människor som på fråga inte säger ”googla” utan skickar länkar och som skalat av allt buhuhuhu. Så här.
För jag behöver ingen som tycker synd om mig. Jag behöver hjälp fortfarande ibland och måste stanna upp, försöka stänga av och lyssna på kroppen på ett annat sätt än förut, men det är egentligen inte mer synd om mig än om någon annan.
Och, det kan verkar otippat eftersom det jag skrivit mest om på sistone är hur sjuk jag är, men faktum är att jag har väldigt svårt att stå ut med människor som ÄR sin diagnos. Som alltid måste berätta om hur dåligt hen mår och ont gör det och titta på det här osv. Jo, jag pratar en del om det, skriver bevisligen ännu mer om det, men faktum är att det går jättebra att ta hänsyn till att någon inte orkar/kan som förr utan att låta sjukdomen ta över och lägga sig som en våt filt över tillvaron.
Ja, inte vet jag. Det kanske visar sig att jag inte alls är någon kandidat för operation så att jag inte ens får välja och då får jag väl gå i nästan två år och vara livrädd för minsta snuva. Det är förstås inte helt optimalt att vara infektionskänslig om man ska jobba inom äldreomsorgen heller.
Läs även andra bloggares åsikter om val, graves sjukdom, hypertyreos, ledvärk, thacapzol, behandlingsalternativ, biverkningar, sjukskriven