Grattis till mig?

I måndags skulle jag få en välbehövd sovmorgon. Jag vaknade till när barnen skulle gå upp, men det kändes faktiskt som om jag skulle kunna somna om för ovanlighetens skull.

Klockan åtta ringer telefonen och jag tänkte först inte svara, men det är ju inga försäljare som ringer vid den tiden ändå och.. det visade sig att det var från sjukhuset.

– Hej. Väckte jag dig? Du står ju uppsatt för operation av sköldkörteln och vi har fått en återbudstid nu på morgonen, så jag undrar om du kan komma? Eller har du hunnit äta frukost?

Vaaaaa?

Ja, så tio dagar efter att jag sattes upp på listan så ringer de och erbjuder mig operation. NU. Så jag ber att få återkomma och försöker tillsammans med sambo rodda ihop det berömda ”livspusslet”. Ni vet, barn ska lämnas/hämtas, vem ska natta eftersom sambon skulle jobba eftermiddag och hur ska vi göra med katten om utifall att och…

Tio minuter senare ringde jag tillbaka och sa att vi kan åka strax efter nio. Fint, duscha och tvätta håret hemma så ses vi sa de och så var det med det.

Självklart var det kö hela vägen mer eller mindre, så klockan hann bli halv 11 innan vi var framme vid sjukhuset och då fanns det ingen parkering, så jag fick i princip hoppa av i farten och leta mig fram till avdelningen bäst jag ville. Där fick jag ett armband, ett skåp och en säng och efter en stund kom en sjuksköterska som hade tänkt sätta nål på mig och sa att det var min tur, så kunde jag vänligen byta om till skjorta och strumpor och hoppa upp i sängen för vidare transport?

Jag tittade på klockan strax innan de sövde mig och då var klockan 12.08. 2,5 timme senare vaknade jag meden sköldkörtel mindre och.. ja. Jag vet inte vad jag ska säga om själva operationen. Det är lätt att vara stöddig i efterhand, men jag hann ju inte bli nervös. De hade i alla fall filtar i värmeskåp och jag fick tre stycken innan jag var nöjd och de höll jag fast vid tills jag skulle åka hem igen.

Jag hade innan oroat mig för en undersökning där man skulle få en slang nerkörd i halsen för att kolla stämbanden innan operation och jag vet inte om jag slapp den eftersom det gick så fort (det där ”systerbesöket” blev ju inte av), men kirurgen berättade att de satte elektroder på stämbanden under operationen som ger signaler och visar om de påverkas.

Sövningen var inte otäck. Vaknandet var inte otäckt, jag var mest sur över att jag inte fick sova längre. Jag var intuberad under själva operationen, men det var inget jag märkte av mer än att de när jag vaknade sa åt mig att gapa för nu skulle de dra ur slangen i halsen och det var inte heller läskigt. Eller jag brydde mig inte i alla fall.

De sa på uppvaket att jag måste ligga där i två timmar och erbjöd morfin. Jag är inte mycket för mediciner, men precis som när jag snittades så tänkte jag att man lär ju passa på när man blir erbjuden morfin för det ska ju vara så härligt. Eller inte. Morfin gör verkligen ingenting för mig.

Så jag var uppe och kissade innan de där två timmarna var slut. De körde mig till toaletten på en såndär duschstol, men jag sa att känner mig som en idiot och har väl ben och gå med så då fick jag väl det då. Gå alltså.

Sen upp på avdelningen och där fick jag först mackor och kaffe, besök av min syster och sen middag. Gjorde det inte ont i halsen, tänker du nu. Mjo, alltså.. ja. Som en redig förkylning ungefär. Absolut inte något att bråka om och när kirurgen kom förbi på kvällen och frågade hur jag mådde så föreslog jag att jag kunde ju åka hem. Han skrattade åt mig och trodde antagligen att jag skojade, men på allvar, trots sövning och operation så mådde jag bättre och var piggare än på mycket länge.

Morgonen efter däremot kunde de inte bli av med mig fort nog. Nattpersonalen tog nya prover klockan 6, kvart i 7 blev jag upplyst om att frukost serveras halv åtta och kunde jag byta om så länge och när jag satt med frukostmackorna kom kirurgen igen och sa hej och frågade hur jag mådde och varsågodsjukintyg. Strax före åtta ringde jag min syster (som befann sig i en annan ände av sjukhuset med sin son som natten innan opererats för brusten blindtarm) och sa hej, ska vi ses?

Alltså, jag avskyr sjukhus hett och innerligt, men just utkastandet där på morgonen var väl lite väl hastigt? Men det är klart, det var inte ett dugg synd om mig. Jag kände mig som sagt piggare än på länge och hade inga svårigheter alls med att ge mig av så fort som de ville.

Jag fick lite låga kalciumhalter efteråt. Man brukar få det och det brukar vara övergående, men jag äter D-vitamin och kalktabletter för det. Jag blev också lite hes och liksom trött i stämbanden. Också övergående.

Själva snittet är väldigt snyggt och prydligt, däremot fick jag ett blåmärke under och ner mot halsgropen som nu nästan en vecka senare är borta. Däremot kan jag fortfarande inte skrika på barnen, men det är nog mest jag som är frustrerad över just det.

Jag hade mer ont i nacken än i själva såret, jag vet inte hur man ligger under operationen, men de värktabletter jag tog hemma (till onsdag typ) var för att nacken värkte. På onsdagkvällen käkade jag chips. Det rev lite i halsen ska jag erkänna och jag åt inte så många som jag brukar, men det var inte värre än att det gick bra.

Nu slutade ju historien med katten inte väl och det var i ärlighetens namn lite meckigt där med hennes och mina mediciner och… så ja, idag är jag ganska trött och var det igår också. Idag har jag dessutom börjat att hosta, så jag har väl en förkylning på gång, men ändå.

Den här tratten som alla intryck helt osorterat har ramlat ner i togs tydligen bort i samband med att de tog bort själva sköldkörteln. Den där hjärndimman också. Tjoff bara. Och även fast det har varit otroligt jobbigt med katten och att förklara för barnen och tårar och.. så har jag inte klappat ihop. (stresstoleransen ni vet). Jag är piggare. När jag vaknar på mornarna är inte min första tanke ”ööööhhh.. när får jag gå och lägga mig” (även om jag nu inte studsar upp och kvittrar heller) och när jag är trött så är jag vanligt trött istället för sådär förlamande och vansinnigt trött. Jag har läst om folk som nästan känner sig religiösa efteråt för att de märker skillnad direkt, men jag tänkte ju att de är tokiga förstås.

Men nej, det är som att allt det där slasket liksom följer med sköldkörteln ut.

Och då trodde jag som sagt att jag mådde ganska bra där när jag började jobba. Nu är jag förvisso sjukskriven igen, men det är ju för att jag har blivit snittad i halsen och inget annat.

19 januari fick jag diagnosen Graves sjukdom. 27 april opererades jag. Som sagt, lite av en räkmacka känns det ju som att jag gled fram på vad gäller vården. Några som jag har träffat har varit sura, andra har haft dåliga dagar medan andra har varit väldigt roliga, empatiska och kompetenta. Jag har inte upplevt att de inte trott på mig eller att de inte brytt sig om vad jag har tyckt eller sagt även om jag i ärlighetens namn vissa gånger antagligen varit mer osammanhängande än vad som varit bra för någon.

Och jo, jag vet. Det är inte alltid så här och det är inte så för alla, men det tål att sägas när det fungerar också och jag vill ändå tro att det funkar för de flesta (när man kommit förbi vårdcentralen) . Om jag hade varit mer orolig så hade jag kunnat vara missnöjd med informationen innan operationen (ingen typ eftersom jag kom dit och skickades iväg direkt) och jag hade kunnat klaga på att jag pratade med kirurgen i kanske totalt tio minuter, och nu tar jag i lite, under hela min vistelse på sjukhuset och..

Men i ärlighetens namn så frågade de om jag undrade något och jag sa nej, jag tänker att ni vet vad ni gör och det visste de ju. Jag trodde snittet skulle bli större och fulare och jag trodde att jag skulle ha mer ont och att jag skulle bli kvar längre och att jag skulle hinna bli rädd och tycka att allt var läskigt och…

så jag vet inte, grattis till mig? Lätt värt det. Jag är fan som en ny människa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Drottningsylt testar vården, personligt. Bokmärk permalänken.

2 svar på Grattis till mig?

  1. illika skriver:

    Grattis till att du mår bättre!

  2. Pingback: Hurra? – drottningsylt

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.