De här som vet hur allt ligger till

Det cirkulerar en reklamfilm från ett företag som gör pastasåser som handlar om att tekniken har ”kidnappat” middagen. Den visar en unge i tioårsåldern (?) som sitter med sin surfplatta och struntar i att komma till matbordet och till sist lyfter pappan dit honom, den visar glin vid matbordet som blippar med sina telefoner, den visar en tjej i yngre tonåren som ska ”duka bordet” och gör detta genom att slänga besticken i en hög på bordet innan hon slänger sig i soffan igen och fortsätter med sitt surfande för att slutligen visa en unge i kanske treåldern som sitter med sin surfplatta vid matbordet och får ett utbrott när mamman tar bort den. Ja, ni fattar.

Någon har då kommit på en manick som ser ut som en pepparkvarn, ”the domlio pepper hacker” som i själva verket stänger av både nätet och de tekniska prylarna.

Kul, tyckte jag. En sån skulle man ha.

Så då dyker det förstås upp människor som menar att om barnen beter sig så då har man ju andra problem, men det är ju lätt att skylla på tekniken. Folk som snusförnuftigt förklarar hur man ska prata om familjeregler och de har minsann inga såna problem hemma utan det handlar om ledarskap och att praaata med varandra.

Jag tänker, grattis till er som har en så fantastisk familj. Som gladeligen kommer och hjälper till när ni ber om det, lägger ifrån sig surfplatta/spelkontroll när ni ropar att maten är klar. Fint. Jättefint.

Så nu ska jag berätta hur det fungerar hos oss för det mesta. Till att börja med så har vi pratat med varandra om vilka regler som gäller. Barnen har begränsad speltid och kan tacka för maten och äta med bestick osv.

Maten är klar och bordet ska dukas alltså. Jag (eller pappan) ropar och ber om hjälp med att duka. Får eventuellt svar. Hur som helst så är det oftast inget av glina som kommer, och eftersom jag hatar mig själv när jag står och vrålar så dukar jag bordet själv. När det är klart kommer treåringen vrålandes ”men jaaaaag skuuuulle” och möblerar om dukningen.

Nu ställer jag maten på bordet och ropar att vi ska äta. Treåringen är försvunnen igen.

Sen ställer jag fram det vi ska dricka, sätter mig vid bordet, lägger upp mat till den lille så att den hinner svalna lite.

Jag ropar igen. OKEJ! hörs då.

Ungefär här brukar jag gå dit och säga att antingen stänger ni av och går och sätter er vid bordet eller så stänger jag av och så får ni gå och sätta er vid bordet. Utfallet här brukar variera beroende på dagsform kan man säga.

Och då skulle jag jättegärna vilja ha en pepparkvarn som stängde av alltihop efter andra gången jag informerat om utfodringen.

Det händer förstås att barnen visst kommer när jag ropar att maten är klar och senast nu idag gled nästansexåringen spontant ner från stolen med ett tackförmaten efter tre portioner och tog tallriken med sig till diskbänken, men det är ju inte normalsituationen direkt.

Men när jag hör om de här föräldrarna som dels inte vill bestämma över sina (små) barn utan resonera och diskutera, så undrar jag lite över vad vi är för dysfunktionell familj egentligen.

För vi blir trötta på barnen ibland och de blir duktigt trötta på oss. Vi tappar tålamodet oftare än önskat och vrålar till ingen nytta. Vi mutar och belönar om vart annat i brist på bättre verktyg och motivation.

Men vi pratar med barnen. Lindar inte in saker i bomull som att katten är i himlen med sina kattkompisar utan katten är faktiskt död och ibland får man inte alls som man vill och det händer att ens speltid blir indragen för att man smäller i dörrar och gapar och skriker en gång för mycket och vi talar om att vi älskar dem vareviga dag och vi säger förlåt när vi beter oss illa och de väljer kläder själva och.. ja, ni fattar.

Fast jag undrar ju också vad det är för människor som liksom orkar vara så duktiga hela tiden och vars barn också är sådär duktiga jämt.  Och hur de orkar tala om det för hela världen också, helst med en liten nedlåtande avslutning sådär. Ni vet, ”jaja, lätt att skylla ifrån sig på bla bla för att man inte orkar (=är lat) själv”.

Jag gör det säkert själv också, mer eller mindre omedvetet. Jag anser förvisso att en stor del av barnens beteende kommer hemifrån och att man ska föregå med gott exempel, men jag vet också att man har ett lite annat beteende hemma än när man är hos andra eller ute och det är okej att det är så. Och jag vet också att barn testar gränser och typ har som jobb att försöka driva sina föräldrar till vansinne. Inte andra, märk väl. (och här tycker jag iofs att det ofta brister, för lille Kalle vars lek inte ska begränsas uppfattas av andra som mobbar och Stina vars mamma ”inte vill bestämma över sitt barn” sitter och sparka på ryggstödet framför när hon åker buss hela tiden)

Ni med barn har säkert hört personalen på dagis (men vaff.. man får inte säga så, det heter föris och det är inte lika förminskande som begrepp som dagis sådeså) berätta något om er unge som ni inte alls känner igen hemma. Och ni själva är säkert mycket trevligare på jobbet varje dag än vad ni är hemma också.

Det jag egentligen skulle skriva var något om skitnödiga föräldrar som måste framhäva sin förträfflighet och så blev det en verbal spya istället.

(och om nu någon känner igen sig så har jag blandat friskt så att ingen behöver känna sig direkt utpekad)
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det här inlägget postades i barnen, Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *