15 år

Förr eller senare kommer man som djurägd till den punkten där man helt enkelt måste sätta just en punkt. För vår del har det sannerligen blivit många punkter de senaste åren och då dessvärre oftast på grund av sjukdom och inte av ålder.

Och för varje gång går man sönder lite till, förklarar gråtande för barnen att katten inte kommer hem igen och sen försöker man samla ihop delarna av sig själv och på något sätt få ihop dem igen. Det går sådär, för det är skarvat och limmat och ibland spricker det onda upp igen och.. ja, ni fattar.

Sorg gör nämligen ingen skillnad på art om ni nu trodde det. Den slår obarmhärtigt lika hårt oavsett, fast när det är en människa som dör ifrån oss så är det ändå okej att vara ledsen. Ett tag. Inte för länge förstås.

Jag antar att djur också sörjer. Jag antar också att de kan bli stolliga på ålderns höst och att livets smällar kan ordna till en del stollerier.

Pissnissen har inte kallats för pissnissen utan anledning. När han kom var han en bebis som antagligen någon varit stygg med, för maken till stressad katt har jag inte sett vare sig innan eller efter, men jag tänkte att med kärlek och tid så blir det här bra. Och han var ju så bedårande snäll och söt.

Men han kissade på golvet. Med tiden blev det bättre, men inte bra och sen började katter försvinna en efter en.

När vi sen flyttade till en annan lägenhet så hände något, för plötsligt så slutade kisseriet och hölls uppe ganska skapligt. Ja, alltså, om han blev stressad över något så kissade han i avloppet i badrummet, men han hade ju å andra sidan blivit mycket lugnare också, så det var liksom inte ett problem.

Sen när Jesejsejkatten dog började han igen.

För att göra en lång och tråkig historia kortare så började han kissa på golvet igen och med tiden har detta eskalerat för att sen vi förlorade den senaste katten gått helt överstyr. Tack och lov så har han hållit sig i badrummet (oftast), men det är en sak att spola bort en pöl i ett hörn när man går upp och att behöva riva ut allt i badrummet och skura golvet. Och sen möjligen göra om det senare på dagen. De senaste två veckorna har han nog kissat på golvet säkert 3-4 gånger per dag och då överdriver jag inte ens. Den senaste veckan har vi även fått ta hand om hemlisarna son inte hamnat i lådan. Alls.

Jag tror på allvar att han blivit stollig (dement?) och att när den senaste katten blev sjuk och sen försvann så var det droppen för honom. Han fattar ju att han inte ska kissa på golvet, för han drar ju iväg som en avlöning när han märker att vi har sett det, men frågan är om han fattar vart han ska kissa istället. Och ja, kissa måste han ju.

I övrigt är han lika söt som den dag han flyttade in. Äter och dricker som vanligt och verkar nöjd med tillvaron i stort, men situationen är helt ohållbar.

Så en tid för dumspruta är bokad på onsdag morgon och oavsett hur ont det gör och hur lite vi vill detta så ser vi ingen annan lösning på det här.

Och jag vet att han har haft en bra liv. Det är sant som Josh säger att någon annan än jag hade skickat honom till en dumspruta för länge sen och att 14 år fick han extra så att säga. Och han har inte varit sjuk en dag. Enda gången han varit hos veterinären var han han kastrerades och det är så skönt med tanke på hur rädd han varit för allting så länge.

Så jag går med den där sorgen i bröstet sen snart en vecka tillbaka och det i sig känns helt sjukt, för han är ju fortfarande här men jag sörjer honom redan som om han vore död. Den själsliga smärtan är en sak, men den fysiska, akuta sorgen som förlamar bröstet och kramar ihop det så att man nästan inte orkar mer. Samtidigt så fortsätter förstås livet som vanligt.

Imorgon kväll ska jag åka till jobbet och på onsdag morgon ska jag komma hem, stoppa min 15 år gamla katt i buren och skicka honom i döden, göra i ordning barnen och lämna på dagis och sen gå och lägga mig för att sova och sen jobba två nätter till.

Och då har vi en katt kvar.

Jag har inte haft EN katt sen jag var kanske sex år gammal. Jag vet inte hur man lever med en katt ens. Å ena sidan så känner jag att vi måste ha en ny katt, å andra sidan så känner jag mig vidrig som ens tänker så innan.. ja, ni fattar.

Det kan vara så att jag gnäller nu, men det här livet har fan gett mig nog med citroner som inte gått att använda eftersom de inte bara varit sura, utan också ruttna och jag hinner inte tillbaka. Hinner inte återhämta mig innan nästa jävla grej kastas på mig.

Sen när jag har jobbat två nätter efter att katten dör så har jag semester. Livet går vidare, men jag vet inte hur.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det här inlägget postades i Katter, personligt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till 15 år

  1. illika skriver:

    Kram! Aldrig ett lätt beslut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *