Ingen quick fix

Idag hade jag så en telefontid med kirurgen. När jag var på återbesök efter operationen mådde jag ju inte helt bra, och därför skulle jag ta nya prover och sen telefontid som sagt.

Och i ärlighetens namn så har jag inte mått så bra.

Okej, inte horribelt dåligt heller, men håret ramlar av, jag svettas och fryser om vart annat och den där orken jag hade precis efter operationen har de senaste veckorna bara minskat i takt med att pulsen ökat. Ja, ni fattar. Inte horribelt dåligt och antagligen så kan man ha det så här, men så värst kul är det inte.

Kirurgen var i alla fall inte det minsta förvånad över hur jag mår utifrån mina provsvar och min totala levaxindos minskas från och med i morgon. Nya prover om en månad med påföljande telefontid. Ingen överlämning till vårdcentralen innan jag ligger rätt i både mående och provsvar. Dessutom så skulle han skriva in i min journal att mitt TSH ska ligga i det lägre spannet så att jag slipper stå med för höga, men inom referens, värden och tjata sen.

Ja. Det var väl det om det. Märkligt det där hur mycket som påverkas av det där lilla skitorganet egentligen. Och märkligt att det finns särskilda mottagningar för diabetes till exempel, men inte för sköldkörtelsjuka. Vi lallar runt i något slags limbo och är ointressanta för många endokrinologer samtidigt som vårdcentralerna inte kan hantera oss.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här inlägget postades i Drottningsylt testar vården, personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *