Men det är väl fan inte konstigt om man är ledsen

Det här med mitt instabila humör då. Ni som varit gravida kanske kan relatera, för det är lite så det är. Alla känslor ligger precis under ytan hela tiden och ptja, ytspänningen är det väl lite sådär med också. Detta i kombination med min kompis stresskänslighet.

Det är fan inte konstigt att man är ledsen när man beslutar att ens följeslagare sen 15 år ska avlivas. Och jag har varit sjuk så länge nu totalt sett att jag inte ens vet om jag är ledsen eller sjuk alla gånger. Jag fick tillbaka min katt i fredags förresten, i stoftform i en liten urna. Den enda fördelen med det är att han inte kissar på golvet längre, fast så fort det är det minsta fuktigt i badrummet hinner jag tänka att nu har han kissat på golvet igen.

I alla fall så fick den lilla påsen med urnan stå i hallen i nästan ett dygn, för jag blev ledsen bara av att tänka på att göra av den någonstans. Nu har den hittat in i köket, men där ska den förstås inte heller stå.

Jag måste vara lite mindre skör innan jag ställer honom bland de andra. (nej, inte alla katter, då skulle vi behöva ett rum åt dem snart tror jag)

Katten som är kvar har blivit pratsam och sällskapssjuk. Jag tror inte att hon saker Pissnissen som vi gör, men att hon känner sig ensam är tydligt, för från att inte ha varit särskilt sällskapssjuk alls så är hon ibland rentav påträngande. Och pratsam som sagt.

Fast det blir lite löjligt. Efter alla år av inräknande av katter innan jag går och lägger mig så bara: En.

Hon kan förvisso också vara försvunnen och kommer inte nödvändigtvis för att man ropar, men det är lättare att konstatera att även om hon inte är här så är hon inte försvunnen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i Katter, personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *