Efter min operation frågade en kollega mig vad som händer nu, räknas jag som frisk nu eller vad? Javisst, svarade jag. Så fort levaxindosen är rätt inställd så är jag frisk.
Nu är ju frisk ett relativt begrepp.
Jag börjar så här ett par månader, telefonsamtal med läkare och dosjusteringar senare inse att jag inte är frisk och aldrig kommer att vara det heller. Jag kommer att må bra förstås och gå till jobbet som vanligt och vara sjukskriven för förkylning och kräksjuka ibland, men frisk?
Snarare kommer min tillvaro bestå av livslång medicinering med eviga dosjusteringar beroende på orsak. Hur vet man liksom? Åh, stressigt ett tag? Kräver mer/mindre Levaxin. Gått upp/ner i vikt? Ändra levaxindosen. Och så vidare. Soligt ute? Ändra dosen. (okej, just det hoppas jag inte stämmer, men det känns lite så)
Så jag har haft ännu en telefontid med min läkare och ännu en dosjustering eftersom jag mår bättre, fast dåligt ändå och på lite nya sätt. Min provsvar är fortsatt för höga, men bättre än förra gången och nya prover om ett par månader. Fortfarande inte tillbakaskickad till vårdcentralen. Bra, eftersom jag inte är stabiliserad, dåligt att jag inte är det. Ja, ni fattar.
Så. Sänkt levaxindos med förhoppningen att jag ska kunna sluta med Inderalen och på det hela så har min mage kraschat. Förhoppningsvis på grund av stress med inskolning och tillbaka till jobbet och… Det kan vara så. Eller något annat jävla elände.
Och nu när jag är klar med gnället så kan jag ju berätta att jag går och går och går och orkar det och det är så jävla skönt. Jag orkar (nåja) till och med gå upp halv sju och gå med stora ungen till skolan sen och vara vaken hela dagen.
Plus att jag inte grinar exakt varenda dag även om vissa tror det. (tycker dock att om man pratar om t ex dödendöden så får man grina) Jag blir inte heller sådär rosenrasande på folk som är dumma i huvudet som jag så här i efterhand insett att jag har blivit. Ni vet, någon säger något korkat och man blir så arg att man helst av allt skulle dra en stekpanna i ansiktet på vederbörande. (gör man alltså inte. Tack och lov så har jag lyckats behärska min ilska bättre än mina tårar)Och det behöver inte ens vara sådär jättejättekorkade grejer och logiskt inser jag det orimliga i det.
Ibland behöver jag gå undan och vila hjärnan och ibland måste jag tacka nej till saker jag vill göra och det är så det är. Det ligger ett värde i att lära sig att lyssna på sig själv i första hand också.
Jag vet inte vad jag vill säga med det här. Det kan vara bra ändå alltihop och om jag bara kommer ihåg att ta hänsyn till mig själv så kommer det att vara det.
Läs även andra bloggares åsikter om hypertyreos. graves sjukdom, sköldkörtelopererad, levaxin, hypotyreos, insikt