The flunsa was here

Det började med att jag gick till Willys på andra sidan bron med stora ungen sista januari. Det var ett jävla gnäll över onda ben och allt, men han hade sagt att han skulle med och att gå var okej. Det är en bit, men han är bra på att gå den där ungen. När vi kom hem visade det sig att han hade 39 graders feber och värken inte bara gällde benen utan hela kroppen.

Sen blev lillebror sjuk efter nån dag och pappan i familjen följde efter i rask takt. Själv skulle jag jobba tre nätter och hade alltså inte något som helst intresse av sjukstugan hemma. På tisdagen kände jag mig sliten och lite hostig, inte värre än att jag orkade med en redig promenad fast jag skulle jobba på natten.

Det blev en väldigt lång natt på jobbet kan jag säga. När jag slutade gick jag in till mina chefer och sa hejhej, jag är sjuk resten av veckan och åkte (bil) hem. Det var tur det där med bilfärden kan jag säga, för väl hemma klappade jag ihop helt.

Det jag brukar göra när jag kommer hem efter tio timmar natt är att dricka te (viktigast!),äta frukost, duscha och gå och lägga mig. Det jag gjorde den här dagen  var att gå och lägga mig, skicka ett meddelande till pappan en trappa upp och be om alvedon och vatten eftersom jag inte orkade gå upp för trappen. Ett par timmar senare (jaha, så ni sover när ni är sjuka?) visade termometern stadiga 39 grader för mig också.

Så. Jävla. Sjuk.

I tre dygn var jag sängliggande. Åt enbart värktabletter och drack små mängder vatten. Det tog närmare ett dygn innan jag orkade ens försöka dricka te, som ju är min livsdryck. Tror aldrig jag varit så sjuk förut att jag inte ens kunnat dricka te?

Någon annan som jag pratade med i efterhand beklagade sig över att hon knappt orkade gå på toa och jag bara: gå på toa? Jag behövde fan inte gå på toa. När jag väl orkade ta mig upp ur sängen och faktiskt gick på toa.. låt oss säga att jag gjorde mitt bästa för att dricka upp mig efter det. Jag kissade typ mörk flytande honung och det har nog aldrig hänt förut det heller.

Efter de här tre dygnen så orkade jag vara uppe lite, men mer än så var det ju inte och i takt med att febern sjönk (långsamt) så ökade hostan.

Efter en och en halv vecka ringde en chef till mig och frågade om jag kunde komma in och jobba extra, men det var ju bara att glömma, för jag var ju fortfarande sjuk. När jag väl gick tillbaka till jobbet så var det (nog) i tidigaste laget, men rimligheten i att som vuxen klappa ihop i influensa i två veckor?

Båda barnen var hemma en vecka, sen kunde stora gå tillbaka till skolan med kvardröjande hosta. Den lilla dög inte till någonting däremot utan vacklade omkring som ett fyllo och somnade i tid och otid. Ingen aptit och bara trött. Ett besök hos sjukvården sa ”virus, här har ni hostmedicin” och jag tänkte att om han inte äter snart så skiter jag i om det är virus eller inte. Efter två veckor vände det.

Helgen när jag jobbade (förra helgen alltså) så fick jag flera mess hemifrån om en stor unge som grät förtvivlat utan att kunna säga vad som var fel och skulle man kanske åka till akuten? Nja, tänkte jag, men jag var ju å andra sidan inte där och den stora ungen är en drama queen av rang när han är trött eller stressad.

Han blev hemskickad från skolan på måndagen pga ”inte sig själv och ont i örat”. Jag tyckte i ärlighetens namn inte att han verkade särskilt sjuk och funderade faktiskt på i vilken ålder barn börjar simulera egentligen? Men han sa att han hade ont så vi tankade honom med både smärtstillande och nässpray. På onsdagen blev det ett besök på vårdcentralen som renderade i fem dagars penicillinkur och dubbelsidig öroninflammation. Ja, jag kände mig som ett as, men jag har åtminstone behandlat hans symtom fast jag trodde att han kanske bluffade. För han verkade inte särskilt sjuk. Faktiskt.

Så. Barnen har varit i skolan och på dagis 4 dagar den här månaden. Inte samma fyra dagar förstås, eller jo, den där halv måndagen var de nog på plats samtidigt.

Det är nästan löjligt, det är vad det är. Men ja, det här är vad vi har sysslat med de senaste tre veckorna. Jag är i princip säker på att det här var den berömda svininfluensan som vi vägrade att vaccinera oss mot förra gången den var här, med tanke på hur dåliga vi blev, men så läste jag för någon dag sen att det är två sorter som går, så vi kan alltså däcka en vecka till då?

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det här inlägget postades i barnen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *