Varför försöker man?

Jag har ett konstant dåligt samvete för allt det där vi inte kan/orkar hitta på med barnen. Vi jobbar ju skift båda två och då ofta om varandra, vilket gör att vi i mångt och mycket är ensamma i vårt föräldraskap. Så då kan det vara så att ambitionsnivån är att barnen ska ha rena kläder och mat ett par gånger per dag. Och att de inte slår ihjäl varandra under tiden. Vissa dagar ska den ena ungen iväg på sin aktivitet och det kan vara så att den andra får hänga med på köpet. Ungefär så.

Den här helgen har ju solen tittat fram och med en natthelg i hushållet så tyckte jag att det var dags för uteaktiviteter. Det kvittar egentligen vad vi gjorde, men besök på Torekällberget med fika 2 gånger, lekparkshäng med tillhörande promenad, besök i spelbutik för att de ville köpa en var sin infinitygubbe (för egna pengar) och så försökte jag övertala dem till att inleda cykelsäsongen, men utan framgång. Jag har verkligen försökt.

Det trista med det här är att jag först får tjata loss dem från tvspelet. Ofta så länge att jag hinner ruttna och vill de plötsligt och blir osams om vem som egentligen inte stängde av i tid. Sen brukar vi bli osams i hallen eftersom det här med att faktiskt klä på sig ytterkläder och skor är ingenting som man behöver göra, utan allra helst så sätter sig en unge mitt i bara och gör något helt annat. Vi är alltså osams redan när vi går ut genom dörren. Sen brukar alla säga förlåt och så börjar det om.

Den ena vill fika, men inte den andra och den förste väljer fel fika till sig själv (enligt den andre) och sen har vi ont i benen och ojsan akut kissnödig nuuuuuu.

Idag har jag svårt att välja bland höjdpunkterna, men det står mellan när den lilla ungen när jag sa att det var väl en gnällig unge jag har vrålade ”JAG ÄR INTE GNÄLLIG, JAG ÄR GLAD” när vi var ute och gick eller när jag vevade med knytnävarna åt mig på Coop och vrålade att han skulle ha en ballong. I de här lägena brukar storebror komma med tips på hur jag ska hantera den lille. ”jag tycker att när man beter sig så här får man inte spela på tusen år” eller ”om han inte slutar så tycker jag att han får gå och lägga sig”.

Och då känner jag lite sådär att de kan väl lika gärna stå vid tvspelet?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det här inlägget postades i barnen, Blogg100. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *