Det är ju faktiskt en kul sak som har hänt i år, allt har inte bara varit jobbigt och tungt hela tiden. Vi köpte en katt! En katt som på håll är släkt med Årets julklapp 2006 dessutom. Vi har ända sen han försvann saknat en ryss i familjen och när frånfället totalt blev så illa att vi hade en ynka katta så började vi prata om det på allvar.
Runt jul hälsade vi på honom och hans bror i Gävle hos Ärke ängelns och sista helgen i januari levererades han hem och man kan säga att han har levererat dagligen sen dess. Han rymmer ett par gånger i veckan (det här är ett problem på riktigt, för han är snabb som blixten och förslagen som.. ja, en katt), han leker och sover med barnen som avgudar honom (mer eller mindre brutalt kan man säga)och som han pratar! Vi blev förvisso förvarnade om att han låter en hel del, men det var ändå sådär att vi undrade om det var något fel på honom när han pladdrade hela tiden, men han är helt enkelt en snacksalig typ.
Och eftersom han är en katt som glider genom tillvaron på en räkmacka så tror han att hela världen finns för honom. Även det du äter. Eller dricker. Du. Otaliga är gångerna när vi sitter och äter och det helt plötsligt står en katt på bordet och inspekterar serveringen.
Ja, det finns lite uppfostringsutrymme där kan man säga. Skönt ändå att få hem en katt som är socialiserad och trygg i sig själv och som bara kliver in. Den svarta katten som vi har jublade inte och i ärlighetens namn var de ganska sura båda två ett tag över den andra katten, men den lille var inte fegare än att han vågade äta, dricka och gå på lådan och numera så både leker de och äter tillsammans.
Det är lite intressant att se, för vi har ju haft katter långt innan barnen fanns och de är i mångt och mycket ”raised by cats” så att säga, men de har liksom aldrig varit intresserade av dem. Alltså, de har sovit ihop och de har gosat lite och sådär, men mest av allt har katterna liksom varit en del av interiören, precis som vi föräldrar. Något som alltid funnits och som alltid kommer att finnas. Och jag vet inte om det beror på att de numera börjar bli så stora att de fattar att de katter som försvinner faktiskt är döda på riktigt och inte kommer tillbaka, eller om de helt enkelt älskar den här katten extra mycket och gjorde det från början.
För som de släpar runt på honom (ingen av barnen har varit intresserade av att bära runt på katter förut), och leker, och pratar och drar i honom och Xaviiiieeeeer! och det går inte att sova om han inte är där. De har alltså fått sina snytingar av honom också, som det ju blir när man hanterar katter för mycket.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, ärke ängelns, russian blue, kattliv, katt, katter och barn
Pingback: My little runaway – drottningsylt