Vem är svensk?

Det är en fråga som har kommit upp vid åtminstone två olika tillfällen idag trots att jag sovit större delen av dagen. Enkel fråga, kan tyckas, men är den så enkel? Vad är det som krävs för att man ska vara svensk?

Att min sambo är svensk förstår jag ju. Han har en jättesvensk -sonefternamn och hans föräldrar är också födda och uppvuxna i Sverige och jag vet inte ens om jag hört talas om någon utomsocknes förfader. Inga konstigheter.

Diskussionerna idag, som alltså inte hade med min sambo att göra, gällde personer födda och uppvuxna i Sverige med svenska medborgarskap men utan -sonnamn och med svart hår. Alltså inte svenskar, för deras föräldrar (eller far/morföräldrar för all del, jag känner ingen av dem så jag vet inte) har invandrat hit för ett par decennier sen. Är de svenskar?

Och det är sånt folk frågar om man berättar någon om vilt främmande människor. Var hen svensk?

Populärt är att man skicka skicka hem ”nysvenskar” som begår brott till exempel. Men var är hemma för en människa som är född på Södertälje sjukhus och är uppvuxen här? Jag gissar på Södertälje och har man uppnått vuxen ålder så är man knappast ny på det heller.

”Jamen deras föräldrar är ju från…” och ”de har ju helt annan kultur än vi”

Mina föräldrar är inte födda i Sverige. Min pappa har numera för varje år som går roligare och roligare ordföljd både när man pratar och skriver. Min mamma pratade alltid om karteropen när vi skulle plocka fram kläder. Min mamma bodde ungefär trettio år i Sverige och är begravd här, min pappa har bott närmare 50 år här. Är de svenskar? Ingen av dem heter Svenssson eller Andersson eller Johansson eller von Röööfhåål.

Jag då? Jag är född på Södertälje sjukhus och mina barn är födda på samma sjukhus. Jag har bott här hela tiden och så länge jag inte berättar vad jag heter i efternamn så är det ingen som ifrågasätter min svenskhet. För jag ser tillräckligt nordisk ut. Det kan vi ju lika gärna erkänna, att det är vad det handlar om och inte om var man är född eller kommer ifrån. För att komma någonstans ifrån måste du ha varit någon annanstans.

Jag fick aldrig vara ute lika länge som mina jämnåriga kompisar och jag fick inte välja om jag ville klippa håret och hade hushållssysslor varje dag. Och då menar jag inte hushållssysslor som i att göra mina läxor eller plocka upp kläder från golvet utan sysslor som i ta hand om familjens disk, skura badrummet en gång i veckan och passa upp på min pappa. Och plocka upp mina kläder och göra läxor förstås.

Vi käkade aldrig pannkakor till middag och eftersom jag inte gick på dagis så lärde jag mig heller aldrig de typiskt ”svenska” barnvisorna som vi sen skulle sjunga i skolan och som mina barn glatt skrålar vid läggdags. Emil och Ida och Madicken fick jag bekanta mig med själv när jag kunde läsa.

Min pappa var naturligtvis familjens överhuvud som tog alla besvärliga beslut från vilken tvättmaskin mamma skulle ha till vilken gymnasielinje jag skulle läsa och vilket tillval jag skulle ha. När vi skulle åka på klassresa tredje året på gymnasiet så fick jag inte följa med eftersom min pappa ”visste precis vad som försiggår på de där båtarna med alla horor”.

Det låter som en typiskt svensk uppväxt tänker jag mig. Inte? Jag blev dessutom inte svensk medborgare förrän jag var ett par år gammal, så jag har inte ens medborgarskapet med mig från födseln.

Men jag är fortfarande född här och om man rent hypotetiskt på grund av orsak drar in mitt medborgarskap och ska skicka ”hem” mig. Ska vi ta min pappas land? Eller min mammas? Kanske pappas då eftersom min uppväxt ändå var ganska patriarkal.

Så. Jag ska alltså flytta från det enda land jag bott i och som jag egentligen känner till, till ett land jag besökt ett fåtal gånger. För jag är inte svensk?

Jag kan faktiskt inte se rimligheten i detta.

Dessutom så är jag helt övertygad om att precis som om du hela tiden får höra att du är dålig på någonting till sist tror att det är sant, så kommer du om du hela tiden exkluderas från att vara svensk aldrig att kunna känna dig som en svensk heller och vad ska man göra då annat än att gripa efter de kulturella halmstrån man får tillgång till?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här inlägget postades i Blogg100, samhälle. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *