I helgen var vi på besök hos min syster med familj. Det finns tre söner, 4, 5 och 9 år gamla. Våra är ju 4 och 6 (snart 7 faktiskt!!) så de har ju en hel del gemensamma intressen.
Hur som helst så serverades det mat i olika form hela tiden. Den var smörgåstårta följt av korv med bröd följt av nån tapasliknande middag och så mera korv om något annat inte dög och fika.. Ja, ni fattar.
Mitt i det där så säger vår yngsta att han är hungrig, varpå femåringen svarar ”jag är med hungrig”. Vår yngsta spänner då ögonen i honom och säger
– Vet du, när någon säger att han är hungrig, då, då säger man inte ”jag är med hungrig”, man säger ”jag är också hungrig” och det gjorde inte du!
Föga förvånande har vi närt minst språkpoliser vid vår barm. Nu måste vi bara lära dem att man inte måste tala om för folk när de säger/skriver fel eftersom de 1. ofta blir sura och 2. ändå inte tänker lära sig. Men ändå. Ännu en språkpolis.
I morse pratade sexåringen och jag om hur man ska veta om man ska skriva orden som ett eller två. Jag älskar när de frågar såna saker.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, barn, språk i vardande, språkpolis, ordförråd