Åh, inte de där torra kakorna igen

I samtal med dagpersonal i morse nämndes det sådär i förbigående om en boende som blev inbjuden till fika på avdelningen och frågade efter hembakt fikabröd ”och inte de där torra kakorna”. Personalen, som i vanliga fall har häcken full och just den här dagen hade ännu rörigare än vanligt såg nog inte det fantastiska i berättelsen utan var mer inne på att människan var väl onödigt krävande och hur skulle de hinna baka egentligen när det här och det här och det här måste fixas?

Och så är det ju. Jag vet att personalen aktiverar de äldre och verkligen anstränger sig för att de ska få mycket mer än den basala omvårdnaden. Man ska kunna ha lite kul utifrån vad man gillar även fast man är 92 och inte ens kan vända sig själv i sängen. Dessvärre är ju inte personalstorleken anpassade efter detta, så det kanske inte är så konstigt att det känns lite som ett slag i ansiktet om man vänder ut och in på sig själv och så får kravet på hembakat kastat på sig också. Antagligen inte alls menat som ett krav utan mer ett allmänt konstaterande att de där kakorna som brukar serveras inte är så jävla kul. (det är helt sant för övrigt)

Jag tycker dock att kommentaren var helt underbar, för det säger ändå en del om de gamla som flyttar in nu. De tänker inte sitta med mössan i handen och tacka för allting. Det kan vara så att de vill duscha oftare än en gång i veckan och kanske få en ordentlig jävla bulle nångång och någon som styr upp ett parti yatzy. Sen att det gör tillvaron för personalen lite mer besvärlig är en helt annan sak.

Dessutom så säger det här något om personalen också. På något sätt så lyckas de undanhålla från sina gamla all den stress och alla krav som hela tiden tynger dem, så de boende tror faktiskt att de har tid att sätta en vetedeg eller göra sju sorters småkakor till söndagskaffet. Det är också en konst när beställningar ska in, trasigt schema läggas, städning, tvätt, dusch, planera aktiviteter, gå på möten och gärna någon utbildning också samtidigt som Kalle larmar frenetiskt om sina utochinvända strumpor och Stina ramlar på väg till toaletten och så ska Anna ha medicin så man springer in med andan i halsen och tar på sig flygvärdinneattityden och ler och försöker se ut som att man har all tid i världen. Tydligen så är det en del som lyckas.

I samma anda så fick jag en föreläsning av en annan boende på kvällen om hur man ger medicin och om vilka som gör det korrekt och vilka som fuskar. Jag har för vana att lämna över medicin och stanna och prata tills den är nersvald. Vissa (dagpersonalen, aldrig nattpersonal som alltid är korrekt. Allt enligt den boende) gör det inte utan ställer bara fram den, för de ”vet” att den tas. Samtidigt är det inte helt helt lätt avvägning, för vem vill egentligen att någon står där som någon polis och kontrollerar att man verkligen tog den där tabletten? Som om man vore ett barn.

(jag tror de ska beställa hem bättre fikabröd om någon nu undrar)

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det här inlägget postades i Äldreomsorg, Blogg100. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *