Jag borde kanske tycka något om svensk politik också, men i ärlighetens namn så är det hela mest så pinsamt att jag inte ens vill veta mer.
Vem är förvånad över att Mona Sahlin trampat i klaveret igen? Jag begriper inte ens hur hon kunnat komma tillbaka till politiken igen och igen. För nej, det var inte bara en toblerone betald med fel kort. Min kristallkula säger dock att hon kommer tillbaka igen och jag kommer inte att begripa det då heller. Vad är det som är så fantastiskt med henne?
Och miljöpartiet? Jo, men alltså.. redan där med Romson och hennes båtfärg så tappade hon mig. Jag fattar att man kanske gör miljömässigt dåliga val fast ska man vara språkrör för Miljöpartiet så måste man verkligen tänka efter. Innan. Förutom detta så har Fridolin inte fixat skolan på 100 dagar och det är väl han som inte tycker det är så mycket att hetsa upp sig över med islamistkopplingar hos framträdande miljöpartister. Ja, och då ska vi inte gömma Romsons tårar när vi behövde ”andrum” från flyktingarna. Jag vet inte vem som ska rösta på Miljöpartiet i nästa val, men det lär ju inte vara ideologiska miljöpartister i alla fall.
Och den där Gabriel Wikström som tydligen tror att man kan lagstifta bort dåliga vanor istället för att sköta sitt jobb och se till att vården fungerar. Han skulle kunna lagstifta bort låg personalbemanning till exempel om det är så jävla kul att skriva lagar?
Och sådär kan man hålla på och rada upp pinsamhet efter pinsamhet. Under regeringen Reinfeldt skojade man en del om hans frånvaro när det hände viktiga saker, som att han gick på fotboll när FRA-lagen antogs till exempel, men hur ofta ser vi till vår nuvarande statsminister egentligen?
Så jag har i princip slutat läsa om svensk politik, för jag vet inte om jag ska sitta med en skämskudde eller om jag ska gråta över all jävla dumhet som försiggår i det här landet. Och det tar liksom aldrig slut heller?
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, politik, mona sahlin, gabriel wikström, toblerone, förbjuda rökning, samhälle