Tunna skorpor

Jag vet inte hur andra funkar, men jag är i alla fall sån att när det händer jobbiga saker så kanske jag inte vill prata med alla om det eller ens någon. Vissa saker kan man prata sig ur, andra saker.. tar man sig bara igenom. Såret som revs upp får en skorpa och så småningom så värker ärret bara lite ibland, men det är förstås en lång väg dit.

Eftersom livet bland annat består av jobbiga saker i varierande grad kan det också vara så att man har många skorpor, men varierande tjocklek. Så länge man lämnar dem ifred så stör de varken mig eller dig och ännu en dag kan läggas till handlingarna.

Det kommer en dag när man kan säga att det här hände mig, utan att bli ledsen. Till en början kan man inte ens tänka på det utan att bli det, efter ett tag kan man till och med prata om det när man måste, men skorpan är skör och det krävs inte mycket för att såret ska gå upp igen.

Och då, då är det sista jag behöver empati och medlidande. Det jag behöver är krass verklighet och nuläge, inte klapp på armen och ”stackars dig, jag förstår att det varit jobbigt för dig”.

Ja. Det var jobbigt. Det är inte det längre, men det är jobbigt nu för att du är där och gräver. Jag gråter inte för det som hände, utan för att du måste dit och skrapa och gräva till ingen nytta alls.

Det är dessutom ingenting som blir bättre av att älta och prata om allting! För att ta ett exempel; det är nu 13 år sen min mamma dog. Jag blir fortfarande ledsen av att tänka på det, skorpan blir nog aldrig särskilt tjock där, men oftast kan jag faktiskt prata om det. Rent kliniskt alltså. Det här är vad som hände och då blev det så här.

Det är en sorg att hon inte fick träffa mina barn och den taggen sitter där den sitter utan att någon ska dit och ”ja, vad jobbigt det måste vara för dig att din mamma inte fick träffa dina barn”. Jag förstår inte varför man skulle göra något sånt mot någon alls?

Mitt exempel är alltså inte aktuellt alls utan just ett exempel för jag kan inte uttrycka mig klarare utan att hamna där igen. Stackars dig. Vad jobbigt för dig.

Ja. Tack för att du talar om det för mig. Nu känns det (inte) bättre. Nu gick jag lite sönder igen helt i onödan.

Vissa människor gör sådär och de menar säkert väl, eller, och det här är min misstanke, så lever de av andras sorger och då särskilt tårar. Suger åt sig som vampyrer och delar med sig i fikarummet eller i bekantskapskretsen. Dessutom är ju den där empatin inte ärlig, och det tycker jag att man känner. Man kan vara medkännande i sin yrkesroll, men det märks faktiskt när man låtsas.

Så, vad ska man då säga? Inte som nära vän alltså utan som yrkesmänniska eller bekant? man kan säga ”Så tråkigt” utan att gräva. Om personen vill ösa ur sig så kommer man att få både en och två skopor, det vet jag av erfarenhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i Blogg100. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Tunna skorpor

  1. Carola skriver:

    Hej! Hoppas de inte var jag som orsakade nya sår ????, det var inte min mening isåfall. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *