18 juni

I vintras sprang jag och äldsta unge på en bekant med barn i samma ålder. Vi har mer eller mindre tappat kontakten på grund av orsaker och det är väl bara så det är ibland. Det var det vanliga, hur är det, kul att ses och det där, men sen fortsatte han med att prata med ungen och fråga om han ville komma och spela tvspel med hans son någon dag. Och det är klart att han ville. Både komma hem till bekanten och spela ett tvspel han själv inte har.

Och han väntar fortfarande. Frågar mig ibland när han ska hem till X och få spela tvspel för det frågade han ju när vi sågs.

Det är sånt man kanske måste tänka på när man pratar med barn. Jag blir irriterad på folk som säger att vi måste ses, vi hörs av och sen gör man inte det, men jag har förstått att det på något sätt ingår i det sociala spelet. Det är en skitdel i spelet, men tydligen så är det så.

Barn vet inte det där. Förstår inte. Så min unge frågar igen och igen och först ville jag inte göra honom ledsen. Mitt hjärta värker eftersom jag nu förstår att det var ännu en såndär sak man bara säger, och jag tycker att man hade kunnat strunta i det. För min unge krävde inte. Han tjatade inte. Han frågade inte ens, utan blev inbjuden av bekanten.

Senast för några dagar sen togs det upp igen. Den här gången så sa jag faktiskt att folk säger saker de menar i stunden, men som kanske inte var helt på riktigt ändå och att jag tror att det här kanske är en sån sak.

Men han förstår inte varför man gör så och i ärlighetens namn gör jag det inte heller. Att man säger att man ska ses och sen kommer livet emellan och tiden går är en sak, men då kollar man väl ändå av med jämna mellanrum? Du vet, ”jag har inte glömt, men…”, särskilt när det gäller småglin. För de kommer ihåg. De minns.

Det här var inte första gången och säkert inte den sista heller, men att säga till en unge att du kan komma och leka någon dag och sen inte ta ansvar för det är bara taskigt. Det kanske inte är så jävla kul, och i ärlighetens namn kanske man inte vill riskera att behöva umgås med en annan förälder, men då kanske man inte tar upp det heller?

Jag säger inte att jag vill ses om jag inte vill det. Man kan vara trevlig ändå och säga att det är kul att ses och du verkar må bra och oj, vad länge sen, tiden går.

Men visst, det är säkert en sån där växa-upp-grej där man år för år blir lite mer cynisk, lite mer hårdhudad. Jag är den sista som ska säga något om att lita på människor, men vore det inte för jävla fint att ha helt fel ibland? Om det visar sig att mänskligheten (alltså inte bekantingen som nu fick stå här med hundhuvudet) egentligen är ganska trevlig att ha att göra med? Om man kunde slippa fundera över vad som menas och eventuella baktankar?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Det här inlägget postades i barnen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *