Vi har försökt ha ett ganska krasst förhållande till död här hemma med barnen. När katterna dör så har de inte åkt till en bondgård på landet, utan de har faktiskt blivit sjuka och dött och när man är död så är man död.
Detta gäller alltså även människor och det har förstås framkallat en massa frågor nu.
Syns morfars skelett? Mormors då? Hur gammal var morfar/mormor när de dog? När ska du dö? Vem är näst på tur att dö?
Det hade varit enklare på många sätt att säga något luddigt bara, så kanske man hade sluppit jobbiga frågor när man samlat ihop sig tillräckligt för att gå och handla på ICA och där, I frysdisken undrar fyraåringen för hundrade gången om jag är ledsen för att min pappa är död.
JA!
Så vår fyraåring kunde konstatera när han tittade på kistan när vi var på begravningen, att där ligger morfars kropp. (Får jag se morfars kropp? Kan vi öppna, mamma? Nej, det ska vi inte)
Vår sjuåring tyckte att det var otroligt jobbigt att säga hejdå vid kistan och lämna ett sista brev till morfar. (4-åringen hade ritat en karta. Vi hoppas verkligen att min pappa vet vart han ska, för annars har han v e r k l I g e n problem)
Begravning är ju så slutgiltigt även för oss vuxna. Nu är det färdigt liksom med själva döden och kvar bli saknandet, sorgen och praktiska delar. Innan kan man försöka inbilla sig att det hela är en dålig dröm eller att den döde kommer att höra av sig som brukligt, men den där kistan gör det så brutalt verkligt.
Min pappa kommer aldrig att ge mig råd jag inte vill ha. Aldrig skicka sina fredagsmail eller ge mig sina glasslådor med frysta vinbär, blandade sorter och med blad och allt.
Aldrig.