Du kanske är deprimerad?

För några dagar sen var jag på vårdcentralen för att kolla mina sköldkörtelvärden igen. Inga konstigheter, utan en vanlig kontroll som skulle gjorts i juni, men som inte blev av på grund av livet.

Innan så funderade jag lite på vad jag skulle svara när läkaren frågade hur jag mådde. Jag var ganska säker på att mina sköldkörtelvärden var ungefär som sist, det vill säga ett omätbart tsh (som läkare på vårdcentralen blir nervösa av vare sig man har sköldkörtel eller inte), ett fritt T3 och T4 i övre referens någonstans. Precis som endokrinologer brukar vilja ha det för såna som mig.

Däremot så har det ju varit ett jobbigt år hittills. Jag har ju inte skrivit om allt i bloggen, så ni får tro mig på mitt ord, men en förälders död tänker jag är jobbigt nog för sig självt också. Såna saker påverkar ju hur man mår och stress påverkar ju bland annat sköldkörtelhormoner så kanske behövde levaxindosen justeras ändå? Jag är trots allt ingen läkare även om jag brukar ha koll på hur jag mår.

Nu är läkarbesök i sig ett stressmoment för mig och jag var hungrig och trött och.. men jag tänkte att jag säger som det är och börjar förstås gråta. Ja, jo, hon förstod ju att det hade varit jobbigt och så, hur sover jag? Kan jag jobba? Jag både sover och jobbar svarade jag och förklarade att vi ju inte är klara med pappas grejer på långa vägar och det i sig är tärande och att man i samhället nästan inte får sörja. Man får vara ledsen fram till begravningen ungefär, men sen får det faktiskt vara nog. Hade jag inte fått någon hjälp på sjukhuset, undrade hon då. Ja, alltså under tiden pappa låg inne och var sjuk. Eh.. nä? För han låg inte på sjukhus och var sjuk. (dör folk hemma är man som anhörig helt bortglömd, bara så ni vet. Ingen frågar hur man mår, om man behöver en läkare för egen del, informerar om vad man ska göra nu. De hämtar liket och där står man)

För att citera min yngsta (som nog inte riktigt sorterat begreppen): Du måste faktiskt sluta gnälla över att din pappa är död.

Så läkaren föreslog att jag borde prata med en kurator eftersom jag helt uppenbart inte mådde bra, för det kunde hon se. Att jag förklarade att hela den här situationen (läkarbesök) är ett stressmoment och att jag knappast går omkring och grinar hela dagarna och är apatisk i övrigt gjorde bara att hon tyckte att jag kunde ju gå på stresshantering kanske? Anledningen till att hon verkligen ville att jag skulle gå vidare var ju för min egen skull, för det är faktiskt inte normalt att vara ledsen så här långt efter (pappa dog 18 juni. knall fall) utan nu var det nog rentav tal om en depression och sånt finns det jättebra hjälp för.

Som boendes med en kronisk deprimerad så vet jag en hel del om både depression (för att inte tala om de gånger jag varit deprimerad själv. Inte samma som ledsen. Inte samma som deppig eller dålig dag. Ungefär samma som att inte orka leva, men inte orka ta livet av sig heller) och om den fantastiska hjälpen som finns.

(om någon undrar så fick jag med mig HAD-scale för att fylla i. Jag knep 2 poäng på depressionssidan. Över 10 poäng så riskerar man depressionstillstånd som kräver läkarvård)

Hon tyckte nog att jag var ganska vrång, tårar och snor till trots, så då övergick hon till mina sköldkörtelvärden. Kunde jag tänka mig att sänka levaxindosen lite? För minsann så var tsh fortfarande omätbart och både fritt T3 och T4 låg i övre referens. Som förra gången, fast de båda sistnämnda faktiskt hade sjunkit lite.

Så. Det jag förhoppningsvis lärde mig av det här besöket var att när någon frågar hur man mår, då säger man att man mår bra. Om man nu inte tycker sig behöva hjälp för att man mår dåligt alltså.

Jag vill inte prata om det senaste årets händelser på beställning, utan jag vill göra det när det känns bra för mig och när det kanske kan ge något. Att älta saker och vältra sig i sitt elände kan man väl göra ett tag, men sen får det vara bra. Det har läkaren förvisso helt rätt i. Att man i en stressad situation behöva prata om saker som är väldigt privata och jobbiga och att man då börjar gråta tyder inte på depression och att man inte kan vara ledsen mer än 3 månader utan att det blir onormalt… alltså?

Förr talade man om sorgeår och det gör man fortfarande i många kulturer. Här ska vi bita ihop, härda ut och sen må bra igen, men var tar all den där ledsamheten vägen?

Jag har en bekant som på grund av orsak inte längre kan bo med sin partner som är sjuk. Hon har dragit ett jättelass hemma innan samtidigt som det vanliga livet har tuffat på och föga förvånande så fick hon betala för det. Läkaren ville skriva ut antidepressiva till henne, men hon tackade nej. ”Jag har inte varit ledsen färdigt” sa hon.

Och det är ju just det. Man behöver inte vara ledsen för att man är deprimerad och man behöver inte vara deprimerad för att man är ledsen.

När man sörjer så behöver man tid. Och lite mera tid.

När någon dör så ska man ordna begravning, bouppteckning, avveckla ett liv, ett hem. Detta samtidigt som livet tuffar på som vanligt. Barnen ska till skolan, man ska jobba, betala räkningarna och laga mat. Ni vet, allt det där som man nästan hinner med i vanliga fall. Så när ska man ha tid att sörja?

Har jag haft tid att sörja? Ja. Den där akuta, förlamande sorgen som slår undan fötterna på en drabbar en ju vare sig man vill eller inte. Den förlåtande, accepterande sorgen, den som tar tid, när man bearbetar och ser något ”efteråt” tar längre tid. Till och med 1177 talar om sorgbearbetning under upp till ett år.

Jag tackade nej till kuratorn och jag tackade nej till att sänka levaxindosen.

 

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det här inlägget postades i Drottningsylt testar vården, personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *