Finns det nån vuxen här?

Idag hände en sån märklig grej. De var ute, så jag följde med honom in för att hämta jackan och väskan. Kapprummet var fullt med tjoande glin i varierande lågstadieålder, expeditionen ligger också där, så vuxna passerar åtminstone regelbundet, men det var stimmigt och lite rörigt.

Efter ett tag så kommer två glin farande. De brottas ser det ut som. Inte så lämpligt beteende i ett trångt kapprum, tänker jag, men säger ingenting. Dels så har jag svårt att avgöra om de leker eller inte och dels så finns det minst en annan vuxen där. Jag inser efter en liten stund att i alla fall den ena killen tycker inte att det här är så kul, för han ruttnar nämligen och lyckas vända på den här barnhögen och klappar tillbaka med tårarna rinnande.

Jag har alltid varit strykrädd. Avskyr när folk skojbråkar, låter arga eller för all det kanske kan bli arga. Jag avskyr att lägga mig i och jag vill inte göra mig obekväm. Jag hatar att ”ta upp saker” och att ”prata ut” om saker. Jag vill att någon annan ska ta ansvar och kliva fram och styra upp. Jag vill titta åt det andra hållet så att någon som är vuxen och som vet hur man gör kan ta tag i det.

Så jag ser mig omkring och allt i vuxenväg jag ser är en kvinna i ytterkläder (antagligen en annan förälder) som mycket bestämt står med ryggen mot oss. Hon tänker definitivt inte kännas vid det här slagsmålet.

NÄhhhh… tänker jag och drar isär glina och säger åt dem att nu lägger ni av! Den ena börjar direkt ”men vi bara”. NEJ. Nu. Lägger. Ni. Av. Jag bryr mig inte om vem och var och varför, ni slutar NU. och så skickade jag dem åt var sitt håll. Den ena försöker ta sig förbi mig direkt för han ska till sitt skåp, men nej. Du. Ska. Inte. Gå. Dit. Nu.

Jag vet inte vem av oss allihop som blev mest förvånad, men det kan ha varit jag. Eventuellt så måste jag passa mig nu innan jag blir klassförälder av bara farten.

Nej, men ärligt talat så tror jag att vi som vuxna måste våga se även när vår unge inte har något med någonting att göra, för det ska helt enkelt inte vara okej att vara taskig mot andra. Jag menar inte att man ska in och peta i varenda konflikt som uppstår, för barnen måste också lära sig att hantera olika situationer, och kanske vågar/kan man inte på grund av orsak, men då kan man åtminstone säga till någon vuxen.

Precis som när vuxna råkar illa ut så kan man om inget annat i alla fall ringa polisen.

Det är vi som genom våra handlingar, inte genom det vi säger (alla som har barn vet att de bryr sig inte alls om vad man säger förutom när man svär typ) som visar hur man gör. Om vi vänder dem ryggen så lär de sig snabbt att man inte kan lita på folk och att man inte ska litas på. Så vill vi väl inte ha det? Och så vill vi väl inte att våra barn ska bli?

Jag vill att mina barn ska våga säga till, våga säga ifrån och våga vägra vara med om det är så. Hur ska de lära sig det om inte jag gör så gott jag kan jag också?

Så tänkte jag inte. Förstås. Jag såg mig omkring och hoppades att någon vuxen skulle komma och styra upp det här, men det kom ingen. Och där stod jag, typ.

Det måste vara åldern som gör det. Eller livet. För den som är jag vill vända sig bort, låta någon annan ta upp, prata ut, reda ut och lösa. Jag avskyr konflikter. Jag vill hålla mig för mig själv i mitt hörn. Inte vara i vägen, vara besvärlig eller riskera något.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Det här inlägget postades i barnen, personligt. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Finns det nån vuxen här?

  1. Carola skriver:

    Heja dig bra gjort! Du är tuffare än du ser ut 😉.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *