Här blir inga barn gjorda

Vi har ju en russian blue med stamtavla och allt, och eftersom det är en ganska liten ras så frågade uppfödaren om vi kunde tänka oss att avla lite på honom. Kanske, svarade vi. Eller nej, vi var inte intresserade, men … ja. Det hade kanske kunnat gå att lösa. Så kan man säga.

Sen kom livet emellan och vips så hade katten både blivit könsmogen och fyllt år.

Till en början var det nog rymmandet som ställde till det. Vi bor på bottenplan och han är ju inte dum i huvudet, den här katten och dessutom snabb. Jag vet inte hur många gånger jag har rusat ut i diverse utstyrslar (ja, vaddå? Går man i nattlinne finns inte tid till ombyte, för då har kattfan sprungit till Nykvarn redan) över gården för att få fatt honom. Och det är inte så att vi är ovana vid katter, utan han har lagt sig i bakhåll och kastat sig genom halva lägenheten och ut.

Sen började han yla. Varje kväll när någon gick och la sig satte han sig i trappen och vrålade. Han satte sig väl där för att det hördes bäst helt enkelt, men det dök inte upp något frivilligt fruntimmer för det. Vi har förvisso en honkatt också, men en kastrerad sådan som inte alls är intresserad.

Den senaste tiden har han dessutom märkt revir. Han vet nog att han inte fick, men instinkter är instinker osv så han satte sig på något litet papper i barnens rum. Ett par gånger satte han sig i badkaret.

Jag insåg ju redan för ett par månader sen att det var dags för ett beslut, men eftersom jag inte orkade ta tag i det alls så hoppades jag väl att det skulle lösa sig självt (beslutsfattandet alltså), men det gjorde ju inte det, så till sist så kontaktade jag vår uppfödare och bara: ja, nu är det så här och så kom vi överens om att just den här katten skulle inte bli pappa.

Han har varit rent vidrig den senaste tiden faktiskt. Förutom det här ylandet har han liksom sprätt omkring och studsat och.. det har ramlat krukor och det har blivit blodvite och..

I måndags var det då dags. Jag satte honom i buren en halvtimme innan avfärd, för hur skulle jag kunna veta att det här är en katt som går in frivilligt och sen inte säger någonting? Trots allt har jag haft katt som har slagit sig ut ur en kattbur och då vill man gärna ha marginaler.

Så man skulle kunna tro att det var lite lugnare hemma nu, men nej. I måndags kväll var han ganska spak och honkatten hatade honom intensivt. Det har gått över. Istället för att sitta vid trappen och yla på kvällarna så följer kattfan efter en människa hela tiden och skriker. Förutom att han massakrerar soffan och springer framför alla fötter samtidigt.

Lätt värt tusen spänn.

Det har i alla fall inte gått någon kruka sen i måndags.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Det här inlägget postades i Katter. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Här blir inga barn gjorda

  1. solrosglass skriver:

    du får väl ge det en vecka i alla fall;)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *