I vanliga fall så vaknar jag motvilligt, är trött under tiden jag dricker mina två koppar te, piggnar till lite för att sen krokna igen ett par timmar senare. Jag kommer inte ihåg när det gick en hel dag utan att jag kände mig redo för sängen åtminstone ett par gånger. Jag går förstås inte och lägger mig, för jag har ett jobb att sköta, ett hem, en familj och mig själv och förutom det så kan jag nästan aldrig somna om när jag har vaknat. Det är som att jag går runt med konstant sömnbrist.
Men så ibland så piggnar jag till lite tidigare och har i mina ögon massor med energi. Som här om dagen när jag bakade, tog en promenad och körde en maskin tvätt före lunch. Jag vill minnas att jag tvättade håret också och sen hade jag möte på jobbet och..
Dagen efter gick jag som i dvala hela dagen istället och då slog det mig (igen) att det blir så varenda gång. Det är som att det inte finns något mellanting, eller som att jag i ren förvåning när jag har energi tar ut mig allt vad jag orkar ”för man vet aldrig när man orkar något nästa gång, så det är bäst att passa på”. Frågan är om det inte blir en ond cirkel och hur tar man sig ur den?
Att till exempel göra någonting en hel dag (arbeta, gå på kurs eller för all del gå och shoppa) för att sen gå och träna till exempel skulle jag inte orka. Uppenbarligen så gör andra människor det och jag kan inte riktigt förlika mig med det faktum att jag är kroniskt sjuk. Rent logiskt vet jag förstås det här, men samtidigt så finns det en stor del av läkarkåren som ”vet” att man mår ”som vanligt” med rätt dos Levaxin. Som vanligt, fast inte, säger jag. Att man inte är sjuk betyder inte att man är frisk och andra självklarheter.
Nå. Känner ni till skedteorin? Den korta versionen är att alla människor har ett visst antal skedar (man kan använda sig av vad man vill, stenar, chips, kottar) och allt man gör kostar skedar. När skedarna är slut är du det också. Att gå upp och duscha kanske kostar 2 skedar, att klä på sig och åka till jobbet 3 till osv. Man kan förstås låna från morgondagen, men då har du färre då och en dag går livet åt helvete och du behöver varenda skedjävel du kan få tag på.
En frisk människa kanske har 20 skedar, en sjuk (beroende på sjukdom förstås) kanske har hälften.
Jag tror att jag ligger på kanske 15 av 20 i normala fall och att jag under de där ”pigga” dagarna lånar några av dagen efter av bara farten. Det här året har varit ovanligt jobbigt (jag vet, det var jobbigt förra året också, men.. grader i helvetet osv) så mina 15 skedar har nog snarare varit 12. Och det jag har gjort är att rensa bort sånt jag tycker är roligt för att orka beta av alla måste. Som att betala räkningar, gå till jobbet, laga mat.
Som jag skrev tidigare, rent logiskt så vet jag det här, men det är som att jag ändå inte förstår det utan jag tar för givet att jag ska ha 20 skedar jag med när jag istället borde inse att jag har 15 och faktiskt leva därefter.
Det betyder till exempel att man inte löper amok och bakar och städar och tvättar idag för att man kan utan att man kanske nöjer sig med att baka och städa och sen lägger sig och läser för att orka tvätta och ta en promenad imorgon istället för att inte ens kunna fullfölja en tanke.
Och nu har jag inte ens gått in på hur det kan vara att vara anhörig till någon med få skedar. Eller om man är två som saknar skedar och man försöker låna ut skedar till varandra. Ni fattar ju att det inte fungerar i längden.
Läs även andra bloggares åsikter om hälsa, hypotyreos, efter graves, skedteorin, ork, energi
Pingback: Slut på skedar (35) | drottningsylt