När jag var som sjukast beskrev jag bland annat hur jag hade som en tratt på huvudet där allt, precis allt, rann ner rätt ner i skallen där jag inte kunde sortera så att allt bara blev en grötig massa av stress och ångest.
I takt med att jag blev bättre så blev jag också bättre på att sortera, men blir det för mycket så är det jobbigt. Minns ni skedarna? Att varje människa har ett visst antal skedar och allt man gör kostar olika många skedar, men när de är slut så är de slut.
Ibland, när barnen är extra intensiva, så är det som att de dränerar mig på energi och allt man önskar sig är lite jävla ensamhet och tystnad. Inte ännu ett”men mamma…”. Och det är förstås inte deras fel, vare sig min längtan efter tystnad eller att de är mer intensiva än jag orkar.
Det kanske inte ens är barnen som är intensiva, utan mina skedar som är slut, men att det märks tydligast genom barnen som inte vill lägga sig utan förhandlar, rullar omkring på golvet, blir osams, pladdrar osv.
Så känner jag mig som världens sämsta förälder som till sist reser mig och går ”tyst och sov!”
Nå. Imorgon är en ny dag. Kanske med nydiskade skedar.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, barn, energi, theory of spoons