Prata om det (40)

Så nu när hela familjen var samlad skulle vi prata med barnen. Stora ungen sa direkt ”är det om en lastbil som har kört i stockholm?”. Det visade sig att han hade sett en nyhetssändning i morse och det kändes inte helt optimalt. Å andra sidan, bättre det än att han hade sett en under fredagen tänker jag, när saker sas i panik och och det viktiga var att rapportera NU än sant.

Vi förklarade vad som hade hänt, både om själva händelsen, men också om alla människor som hjälptes åt efteråt för att folk skulle få mat, komma hem. Om en elak människa som vill andra ont, att en del vill att vi ska vara rädda, hata, inte våga hjälpa, inte våga gå ut. Att det är därför man gör så, för vi kan alla relatera till att gå på stan en eftermiddag. Vi berättade förstås också att det här är väldigt ovanligt.

Har vi varit där, mamma? Ja. Det har vi.

Sen tittade vi på det här från Lilla Aktuellt.

Hur pratar man med barn? Man säger som det är förstås. Det blir svårare nu när de är stora och kan läsa rubrikerna, men kanske inte förstår dem riktigt. Lösryckta fraser som kan bli vad som helst när man tänker på det.

Sen vet jag inte vad ni har för barn. Ibland läser jag på facebook eller på twitter om barn som kläckt ur sig något sådär otroligt genomgott och fantastiskt efter att ha blivit informerad om något hemskt. Våra barn tramsade samtidigt idag och spekulerade i ifall det var Lex Luthor som hade kört lastbilen, men tramset betyder ju inte att man ska hålla saker borta från dem, eller ens att de inte lyssnar.

Jag vet att en del tycker att vi ska skydda barnen från otäcka saker, men hur ska man gör det när ungarna går upp och sätter på tvn på morgonen och boom, där var nyheterna? Då tycker jag att det är bättre att jag berättar först och väljer hur de får informationen och sen när de får den från annat håll så har de en grund att stå på.

Vet ni vad vi gjorde mer? Vi kan dem en genomgång i källkritik när vi ändå höll på. Talade om att de alltid ska kolla med fler, att folk sprider saker som de inte vet är sanna, ibland för att de är rädda, ibland för att de vill skrämmas, ibland för att de inte begriper bättre.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här inlägget postades i barnen, Blogg100, Föräldraskap, samhälle. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *