Är du sjuk min vän? (56)

Idag läste jag en krönika av Hanne Kjöller där hon skriver att man kanske inte behöver vara sjukskriven för att man är sjuk, att det ibland rentav kan ha motsatt effekt och då särskilt vad gäller psykiska diagnoser.

Första tanken är att hon är helt galen och kanske borde vara sjukskriven själv istället för att skriva att sjuka människor ska arbeta, men..

Är det så fel tänkt egentligen? Det finns hur många människor som helst som är sjuka och medicineras för diverse åkommor och som ändå går till jobbet utan att ha en tanke på att vara sjukskrivna. De har arbetsförmåga.

Många psykiska sjukdomar har passivitet och apati som symtom. Man orkar inte göra  något och man får ingenting gjort utan sitter där man sitter och kan inte mer. Förutom att möjligen må sämre för att man inte orkar någonting och så går det runt.

Ligger det inte en lite, liten poäng i att man har en sysselsättning varje dag istället för att sitta hemma och få sjukpenningen varje månad?

I den akuta fasen kan man visst behöva vara sjukskriven, mediciner ska ställas in, man kanske behöver prata med någon och det kanske rentav är så att man inte kan/orkar gå och jobba heltid efter att ha sjunkit till botten. Ena dagen kanske man orkar flytta berg för att nästa dag inte kunna ta sig ur sängen. Kanske behöver man hitta ett mellanting?

Kanske behöver vården erbjuda lite mer vård och färre piller eller en bättre kombination rentav?

Men sen då? Kan det inte rentav vara en del i tillfrisknandet att ha tider att passa? Som inte är någon skyddad verkstad med något pyssel för att ha något att göra. Särskilt om man har en diagnos där ett av symtomen är passivitet.

Det är klart att hon rör sig i lite grumligt vatten, för det är säkert många som är sjukskrivna som går i taket och tycker att hon vet väl fan ingenting om någonting. Även om hon inte vet ett skvatt om någonting så kan vi väl kanske kommer överens om att det inte finns något självändamål i att vara sjukskriven? Målet måste väl ändå vara att komma tillbaka till arbetsmarknaden på ett eller annat sätt och om det inte går, för man kan ju ha en sådan brist på arbetsförmåga att man inte kan arbeta, så ska man förstås få sjukpension (eller vad det kallas den här veckan)

Vissa saker till hör livet och livet är olika hårt mot oss, vi klarar olika beroende på personlighet och arv och vad det nu är och vi måste helt enkelt hitta ett sätt att leva som fungerar.

Jag jobbar ju som undersköterska och det är mer regel än undantag att ryggen värker hos oss som yrkesgrupp. Skadar jag ryggen ska jag förstås vara sjukskriven. Ett tag. Men om ryggen inte klarar av jobbet som undersköterska så kanske jag måste överväga att utbilda mig och att jobba som något annat?

Och en annan aspekt som hon inte tog upp, men som jag också tycker hör till: det är ingen lek att vara sjukskriven. Det räcker med att din läkare skriver ett slarvigt intyg så får du inte sjukpenningen godkänd och således inga pengar och det är naturligtvis ett stressmoment i sig.

Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, sjukskrivning, sjukdom, passivitet, psykiska diagnoser, arbetsförmåga