Vems är katten?

Ibland, för att inte säga ganska ofta så funderar jag över hur mina grannar är funtade. Igår dök det enligt sambon upp en lapp precis innanför porten där det stod ”är det din katt som springer i trapphuset?” så han förvarnade om att det bara är en tidsfråga innan någon kommer och ringer på och tjatar om att vår katt är lös. (vilket inte har hänt ens, visserligen så brukar Tjockakatten rymma ibland, men hon springer inte så långt, gör det inte när vi inte ser och vi hämtar hem henne direkt)

När han sen skulle köra mig till jobbet så stor porten öppen, precis bredvid den där lappen och där hajade jag till.

Alltså. Det vore en sak om någon hittade en katt i trapphuset och kastade ut den, för vi har inte katter i trapphuset, men det är en helt annan sak om man gör sig omaket att skriva en sur lapp och sen ställa upp porten så att katten kan gå ut. I mina ögon så misstänker man då att katten hör hemma hos någon i huset och man släpper ut katten, eller nej, man ger katten möjlighet att gå ut och riskera att bli påkörd, vettskrämd eller i bästa fall bara få sig en liten prommis.

Katter som alltid varit innekatter blir oerhört stressade när/om de kommer ut och det är inte alls säkert att de kommer fram bara för att man ropar på dem. Det är rentav ganska troligt att de ligger och trycker någonstans och råkar illa ut.

Varför vill man att någons katt ska komma bort? Jo, jag vet, det kanske inte alls var menast så, det kanske bara är korkat, men ändå. Om man nu tror att katten bor hos någon av grannarna, varför inte gå en runda och ringa på och fråga ”saknar du en katt?” Hur svårt ska det vara?

Men nejdå, vi ställer upp porten istället och skriver en lapp så att kattägaren lär sig att veta hut istället för att låta kattfan ränna i trapphuset. Om man misstänkte att det rörde sig om en strykarkatt så hade man antagligen inte bemödat sig med lappen va?

Det finns bra grannar också. Damen mittemot ringde faktiskt på en gång för flera år sen när det var en katt som smög runt i trapphuset. Hon visste att jag har katt och undrade om jag saknade en. Visserligen så var det en väldigt fin katt, snäll och rar var han också, men inte min.

Jag hittade också en katt i trapphuset (åh, nu låter det som om vi alltid har katter rännande här, men det är inte sant. Jag har bott här i 10 år och mig veterligen så har det bara hänt de här tre gångerna och då ska det sägas att under sommarhalvåret är porten öppen hela dagarna) en gång i tiden. Porten var stängd då så jag anade ju att han bodde i krokarna så att säga, men jag visste inte var. Alltså tog jag katten under armen och bar hem honom, till mina katters blygsamma förtjusning. Sen skrev jag en lapp som jag satte upp i trapphuset, något i stil med ”saknar du en katt? Här är han”

Någon timme senare ringde en förtvivlad tjej på dörren. Hon var kattvakt, men katten avskydde henne så han surade under sängen hela tiden förutom när det var matdags. Hon hade alltså inte märkt att han var borta ens förrän hon skulle servera kvällsmat och katten inte dök upp och efter mycket letande och funderande kom hon på att han måste ha stuckit när hon gick ut med soporna. Hon tänkte aldrig mer passa den där otäcka katten sa hon.

Det här inlägget postades i Katter. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Vems är katten?

  1. En liten tant skriver:

    Sura-lappar-i-trapphuset-syndromet är urtrist. I kombination med den uppställda dörren övergår det till ondska.

    Frågan varför vederbörande inte ringde på och frågade om man tappat bort sin katt torde bäst besvaras med en rad ur en gammal sångtext:
    ”Don’t talk to strangers – someone might be nice”. Ens självrättfärdiga hat mot omvärlden kan få sig en törn och det vill sura-lappar- i trapphuset-människor inte riskera.

  2. La Reina skriver:

    fast då undrar jag istället varför man bryr sig över huvud taget? strunta i katten, händerna för öronen och så lite lalalalalalalabingo på det.

  3. En liten tant skriver:

    Driften att anonymt näpsa omgivningen är det som gör att de inte struntar i katten.

  4. La Reina skriver:

    jag vill slå såna människor. må så vara att jag är ganska sur över ganska många saker, men sura lappar befattar jag mig inte med och det borde ingen göra. för att förvanska ett citat ur liftarens guide till galaxen: det är ju inte lapparnas fel att folk mår dåligt.

    antingen tar jag det med den det berör eller så muttrar jag för mig själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *