Djupt vatten Joy Fielding

På den här sidan så kan man läsa att ”Joy Fielding har främst skrivit insiktsfulla psykologiska thrillers med kvinnligt perspektiv, något som gjort henne till en av de mest framgångsrika författarna i genren. Men både män och kvinnor känner igen sig i hennes träffsäkra och trovärdiga skildringar. Hon är något av en familjerelationernas mästarinna – det märks att hon studerat psykologi och att hon är djupt intresserad av människor.”

Jag och en av mina arbetskamrater bedriver aktivt bokbytande numera vilket i praktiken betyder att jag plockar ihop en hög med böcker som jag tycker är bra och tar med och vice versa. Resultatet blir att vi båda två läser böcker som vi antagligen inte skulle bry oss om att läsa annars och jag behöver inte göra mig besväret att köpa/leta böcker.

Nackdelen med det här är att om man som jag inte kan låta bli att läsa klart en bok som är påbörjad oavsett hur dålig den är (den kan bli bättre, om inte annat så vill jag inte riskera att behöva läsa om den för att jag missade slutet) blir förbannad åtminstone ett par gånger i veckan, allt beroende på hur snabbt man läser och hur mycket tid man kan ägna åt det.

I förra veckan läste jag en Fieldingbok som var sådär, mest blablabla om fyra kvinnor och deras vänskap och deras relationer (jag tror att det var den hon hade skrivit, men nu hittar jag den inte såklart). Inte riktigt min grej om man säger så, men okej, sämre böcker har jag ju läst. Lite som Keys Vattenmelonen fast tristare och torrare kan man säga.

När jag så i förrgår hittade ännu en bok av samma Fieldning så tänkte jag inte så mycket på det, men ganska snart hade jag eldat upp mig såpass att jag bara ville klappa till huvudpersonen.

Alltså, Joanne är drygt 40, har varit hemmafru de senaste tjugo åren och nu har hennes man Paul fått för sig att han inte kan/vill bo med henne längre. Självklart så älskar han henne fortfarande, han kan bara inte bo där längre. I samma veva börjar Joanne få hotfulla samtal, hennes bästa vän Eve tror att hon är dödsjuk i ungefär alla sjukdomar som finns och hennes morfar är döende samtidigt som hennes äldsta dotter träffar fel pojkar och röker hasch. (yapyap)

Under bokens gång så ägnar Joanne mer tid åt att ringa sin man, fundera över om hennes man kommer att tycka att hon är snygg i håret, hur hon ska få honom att komma hem, vilken mat han gillar bäst och att tjata om hur hon ska göra allt för att få honom tillbaka.

Jamen kamma till dig kvinna! Jag förstår att man kan känna så och jag fattar också om man ringer och grinar och tjatar nångång ibland sådär, men varenda dag? Jämt? Om han inte ville äta lunch idag och var tämligen avvisande så vill han antagligen inte komma över på middag heller. Inte lär han gå igång på ett vått, tiggande plåster heller. Dessutom är han en idiot.

Fördelen med boken är då att den som ringer de hotfulla samtalen blev en överraskning och Eve som får frispel är väl ganska underhållande, men Joannes tröga sjåpande drar ner det hela. Boken är visserligen släppt i mitten av åttiotalet och det är ju ett decennium vi helst vill glömma, så jag kanske borde försöka förtränga alltihop bara.

Och nej, jag fattar inte vad titeln har med något alls att göra om den inte syftar på poolen som håller på att byggas i trädgården (åt Paul såklart, Joanne kan inte simma. Joanne kan inte bestämma om Pauls prenumeration på Sports illustrated ska sägas upp eller inte och hur ska han få den då och vad ska grannarna säga?) och som aldrig blir klar.

Insiktsfulla psykologiska thrillers ur ett kvinnligt perspektiv va? Snarare taffliga försök till thrillers skrivna av en kvinna som förmodligen tittar för mycket på Glamour för uttråkade hemmafruar.

Min arbetskamrat ratade Paasilinna istället och vägrade läsa färdigt. Kan man ana en liten spricka i vår relation här tro?

Nu ska jag gå och lägga mig och börja läsa en annan bok ur den där högen.

Det här inlägget postades i Böcker. Bokmärk permalänken.

15 kommentarer till Djupt vatten Joy Fielding

  1. Carola skriver:

    Det är väldans underhållande att läsa dina reaktioner på väninnans böcker och tvärtom. Det är nästan så jag får lust att skicka en av mina egna böcker till dig bara för att få läsa en oavkortat ärlig reaktion av någon som läser mycket.

    Men jag vågar nog inte … *skrattar*. Jag har en känsla av att jag skriver mer för din väninna än för dig.

  2. Josh skriver:

    Aj! Paasilinna sågar man inte ostraffat, råkar jag veta.

  3. PW skriver:

    Joy Fielding kan man såga, det är lätt. 🙂 Just Djupt vatten är nog hennes lågvattenmärke.

  4. La Reina skriver:

    carola; häxan och jag bytte böcker med varandra för ett tag sen, det är märkligt att hon tydligen har bättre koll på vad jag vill läsa än min arbetskamrat. Å andra sidan så kanske arbetskamraten vill omvända mig, jag vet inte. Och det ska sägas att när hon kom med den här kassen så sa hon faktiskt att hon inte hunnit leta ordentligt utan bara slet åt sig en hög.

  5. La Reina skriver:

    pw: Har du också råkat läsa den alltså? Av princip så kastar jag ju inte böcker, men om den där var min så skulle jag faktiskt överväga det 😉

  6. lux skriver:

    När skall vi byta böcker med varandra då?

  7. La Reina skriver:

    lux: ska vi? shit, jag har ingen aning om vad du gillar ens. Vad vill du ha då? ge mig något litet att utgå ifrån (typ ”absolut inte sån här skit”) så fixar jag en kasse tills nästa tennistillfälle.

  8. Carola skriver:

    Tja, måhända kanske hon bara slet åt sig en hög, men å andra sidan måste hon ju ha de där erbarmliga böckerna hemma för att slita åt sig till att börja med, eller hur?

    Så, vilka författare gillar du egentligen (uppenbarligen Paasilinna men inte Fielding 🙂

    Jag är omåttlig nyfiken ska erkännas.

  9. La Reina skriver:

    carola: jo, klart hon har böckerna hemma. jag har också haft sånadär pinsamma saker stående här, böcker jag aldrig köpt utan som har smugit sig in i mitt hem obemärkt. Dem har jag gett bort =)

    Angående vilka författare jag gillar så är det egentligen ganska duktigt av henne att få ihop så många böcker som jag inte gillar med tanke på att jag läser allt. Jag vill inte läsa kärleksdravel typ harlequin, annars är jag öppen för allt, men om jag måste välja några favoriter så får jag säga Stephen King och Terry Pratchett. Fast de säger inte så mycket om mitt totala läsande egentligen heller. =)

  10. Carola skriver:

    Kul att stöta på fler som gillar King. Han är min hjälte 🙂

    Jag har dock inte läst allt han skrivit på senare år, men Benrangel gillade jag skarpt och jag har Svarta huset stående här och väntar på att jag ska få lust att läsa igen. Jag tycker Arto Paasilinnas bok låter intressant. Jag kanske får ta och kolla upp den.

  11. La Reina skriver:

    carola: jag tycker nog att King varit lite ojämn på senare år, men Allt kan hända var i toppklass. jag försökte läsa den extra långsamt så att den skulle räcka länge. det gick sådär kan man säga =)

  12. Carola skriver:

    Den engelska utgåvan ”Everything’s Eventual” har legat och skräpat hemma hur länge som helst utan att jag kommit mig för med att läsa den. Men jag håller med dig. King har blivit ojämnare, eller så är det mest för att jag tycker bäst om hans rysare och mindre om de realistiska böckerna han har gjort, som Lida t.ex. Jag vill ha de övernaturliga inslagen. Jag gillar sånt 🙂

    Å andra sidan vete sjutton vad jag kommer att tycka om Svarta huset för jag var inte någon jättestor älskare av Talismanen. Den var lite för rörig för min smak.

    Men när jag vill ha en riktig Stephen King fix så läser jag om mina favoriter, som Jurtjyrkogården, Det, Maratonmarschen och Död Zon till exempel. Jag har en känsla av att Benrangel kommer att bli en sån som jag läser om också.

    Har du läst en Buick 8. Jag har hört att den ska vara bra också.

  13. Caroline skriver:

    snor åt mig lite plats här för att meddela att Buick 8 är bra, fick lite Christine-känsla när jag läste den, vill jag minnas. Normal hög King-standard skulle jag nog kalla det. Och Svarta Huset var mer lättläst än Talismanen, också en väldigt bra bok i min mening. Lite mer verklighetskopplad

  14. La Reina skriver:

    carola:jag kan ju bara hålla med caroline om Om en buick och om Det svarta huset. Annars måste jag säga att det jag gillar med King är just att han inte bara skriver ”skräckromaner” utan även annat, man kan aldrig vara helt säker på hur det går =)

  15. PW skriver:

    Jäpp, råkade läsa den för många år sedan. Fick den nog i nåt bokklubbspaket som jag glömt avbeställa. Hmm man kanske skulle ta och kasta den om jag hittar den. 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *