Det är inte du, det är jag (61)

En sak som händer när man blir äldre, eller i alla fall mig, är att man övergår från ”vad tycker de om mig” till ”vad tycker jag och vem är jag”.

Jag brukar säga att jag inte tycker om folk och att jag undviker sociala sammankomster under tvång så mycket jag bara kan oavsett om det är barnkalas eller gå ut och äta ett helt gäng. Inte för att jag någonsin har känt mig som en del i ett gäng, men under skolåren så blev man ju medbjuden när klassen skulle på studentmiddag och sånt till exempel.

Jag tyckte sånt var astrist och mest jobbigt. Folk pratar om ointressanta saker på alla sidor samtidigt och blir ju längre kvällen lider bara jobbiga och jag vill hem. Jag har tänkt att det handlar om de andra, men nu har insikten nått mig att det handlar om mig.

Det har inte med er att göra att jag inte vill gå på gala eller gå ut och äta alla kollegor ihop eller dra ihop ett stort släktkalas eller… En del av de här människorna gillar jag ju och då blir känslan av att inte vilja hänga med lite knepig. Vem vill inte umgås med folk man gillar liksom?

Om jag samlar ihop 20 av mina absoluta favoritmänniskor på en och samma plats. Alla är roliga och kloka och fantastiska och trots att jag säger mig inte begripa mig på kvinnor så är minst hälften just kvinnor.

Om jag gjorde det, så skulle jag ändå inte vilja vara där. Ett par åt gången i olika konstellationer fungerar bra, men inte större sällskap. Jag blir trött och matt och nästan bakis efteråt och eftersom jag vet det så blir jag trött av tanken på hur trött jag kommer att bli. Ungefär så.

Man kan säga att det blivit värre med åren, men jag tror faktiskt inte det. Däremot så tror jag att man med åren har större möjlighet att välja sitt umgänge än när man växer upp och för all del ska ta sig igenom tonåren och de första stapplande stegen som vuxen.

Man har ju en föreställning om hur det ska vara och hur man vill vara och naturligtvis så gör man vad man kan för att uppnå detta. Samhället hyllar dessutom sociala kameleonter som ”älskar att träffa nya människor” (vilket jag för övrigt inte ens tror på, för jag har inte träffat någon sån människa som är genuint intresserad av mer än att kramas och skaka hand på sin höjd) så är man inte en av dem så lär man sig snabbt att man är en avart, ett freak.

Fast det är man ju inte? Man är bara olika människor. En del gillar att omge sig med massor med folk, ju fler desto bättre och en del gillar att inte göra det. Det betyder egentligen inte att den ena är mer social än någon annan, för social interaktion vill nog de flesta ha efter sina egna behov.

Och med det sagt, att det är jag och inte du, så betyder det inte att min sort är mer rätt eller fel än någon annan, bara att jag har det här behovet av ensamhet (och ni vet väl att man kan vara ensam tillsammans med någon också?) och inte lika stort behov av det där ”gänget”.

Vissa saker gör man av artighet ändå förstås. Andra för att man måste. Man måste till exempel ordna kalas åt sina barn om de vill ha de (eller leja ut det) och man måste följa med dem och stanna på kalas om de vill det och såna saker.

Däremot så finns det massor med saker man inte alls måste och man får lära sig själv vart den gränsen går och agera därefter. Eventuellt blir det lite frostig stämning och eventuellt så finns de som kommer att säga att du aldrig vill vara med på någonting (till andra, inte till dig förstås, för då skulle du kunna förklara dig om du ville), men frågan är vad man ska med dem till?

Men det ligger ändå något befriande i att till viss del komma ur den där önskan att behaga och vara omtyckt till att mer och mer visa vem man är och upptäcka att det finns (fantastiska) människor som gillar en precis som det freak man är.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här inlägget postades i Blogg100, personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *