Vem är du? (67)

Idag sprang jag på en kompis från förr som man säger, fast det här var på riktigt en kompis från förr. Eller egentligen var det ju hon som sprang på mig, för i vanlig ordning så såg jag ingenting. Så hon säger mitt namn, jag tittar upp och hon säger ”jag kände inte igen dig”.

Det visade sig att vi båda skulle fika på samma ställe och hade barn med oss, så vi slog oss ner vid samma bord och gjorde just det. Fikade. Det var trevligt och barnen fladdrade omkring och så när vi var klara så sa vi att det här var ju trevligt, hej så länge och så var det med det.

Och istället för att bara tänka att det var väl en trevlig timme så gnager det där ”jag kände inte igen dig”. Har jag blivit så gammal/trött/tjock/ful att folk inte ens känner igen mig? Och varför föreslog hon inte att vi skulle ses igen om det var så trevligt?

Vän av ordning kan förstås påtala att jag inte kände igen henne heller och varför föreslog inte jag precis det jag skrev ovan om det var så jävla trevligt?

Vän av ordning i  mitt huvud är jävligt viktig och sådär, så jag maler på om vad andra säger och gör istället för att se bjälken i mitt eget öga.

Eftersom jag begriper hur dumt alltihop är så konstaterar jag dessutom att jag inte bara är oigenkännlig för kompisar från förr utan också dum i huvudet.

Det går bra nu.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

 

Det här inlägget postades i Blogg100, personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *