En råtta! Jag lovar! (83)

Igår stack den lilla ungen ut och var borta en halvtimme eller så innan han kom hem och berättade att han varit i skogen (det får han inte) och där hade sett en råtta. Är du säker på att det var en råtta, frågade jag och han var mycket bestämd på den punkten. Kanske en ekorre? Näää.

Den hoppade jättehögt! sa han, envist hävdande att det rörde sig om  just en råtta. Det skulle kunna vara sant, men han har också en flexibel inställning till just vad som är sant och inte.

Lite senare gick vi ut allihop och upp till lekplatsen (som ligger bredvid skogen, som inte är en skog utan en liten dunge) och mitt i gungandet ropar han Där är den! Råttan! Där är råttan!

Som ju var en ekorre. Han skuttade runt där, och sen ner och genom rabatten som ligger precis bredvid gungorna och sen tillbaka med ungen efter sig som ”ska klappa den” och upp i ett träd precis utom räckhåll.

Så jag kände igen den lille gynnaren. Vi har en ekorre som snyltar på oss här i bostadsrättsföreningen nämligen. Han har bott under taket i flera år och plockar vad han vill ha i våra rabatter. I min rabatt har han stulit tomater till exempel och han är vare sig blyg eller har skam i kroppen.

Händelsen med ”råttan” avslutades med att han rusade upp för husväggen som vilken ninja som helst och in under taket.

Det som slog mig nu är om man kan utnyttja det här på något sätt? Gör ekorrar något som är bra för oss förutom att vara söta?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Det här inlägget postades i barnen, Blogg100. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *