På baksidan står att läsa: Det är under en enda het, laddad midsommarvecka som Arne Dahls sjätte fristående kriminalroman i sviten om A-gruppen utspelar sig. En gästarbetande polsk sjuksköterska yxmördas, en tv-chef skjuts ihjäl efter premiären på en dokusåpa, ett tilltänkt ”hedersmord” tar en oväntad vändning. Och till slut blir allt väldigt personligt. En midsommarnattsdröm förenar det bästa av det vi har lärt oss att förknippa med Dahl: stilens tryck, karaktärernas liv, intrigens överraskningar, samhällskritikens kraft och humorns beska svärta – den här gången med en tillsats av lätt magisk midsommarerotik.
Till en början var jag lite kluven till den här boken. Jag insåg ganska snabbt att det fanns en historia som jag gillade, men samtidigt så var de första kapitlen i boken väldigt sega med kapitel som börjar med någon Han/Hon som gjorde/tänkte någonting utan att man får reda på vem det är eller vad det egentligen gäller. Det känns mest som om den gode Arne mest försöker verka mystisk och istället blir uttråkande.
Dessutom känns det lite som om han har försökt trycka in lite för mycket samtida problem på en gång. Vi har den mobbade bögen (som i och för sig är en ganska sur och spydig figur och inte det minsta fjollig) ,den förtryckta invandrartjejen som lever under skyddad identitet samtidigt som författaren kastar en känga rätt in i skräptvkulturen och ägnar sig åt lite allmän samhällskritik. Mitt i det där så får vi dessutom en inblick i polisernas egna liv, med skilsmässor, kärlekstrubbel och barnvakter.
Tidvis känns det ganska rörigt alltså. Jag har svårt att hålla reda på vem som gör vad och känner inte riktigt med någon av karaktärerna. Beskrivningarna är bra, men jag får bara ingen riktig bild av dem. Jag får känslan av att man borde ha läst de tidigare böckerna om A-gruppen som jag antar finns. En av karaktärerna, Kerstin Holm har, låter författaren oss förstå, blivit med en åttaårig son, men det förklaras aldrig hur det kommer sig. Är han hennes biologiske son eller är han adopterad? Är hon kanske pojkens fostermor? Inte för att det spelar någon roll för själva historien, men när det nu ändå nämns så vill jag ju veta hur det ligger till.
Författaren ägnar sig dessutom åt att helt plötsligt hoppa in i berättelsen och förklara varför han låter en viss person hitta ett lik. Visserligen så är det alltid intressant att få en inblick i hur författare tänker när de knåpar ihop sina historier, men jag vet inte om det bästa sätter är att göra det så här. Samtidigt är det bara lite störande, det förstör ingenting, det är rentav lite roande, men det förvirrar lite och det förvirrar ännu mer när författaren kastar in en egen reflektion lite nu och då.
Vid åtminstone två tillfällen har författaren återanvänt ett stycke, ordagrant. Antingen är det fel i boken, men sidorna stämmer, eller så har Arne tänkt att jag är lite dum eller så? Dessutom så undrar jag lite över korrekturläsningen. Vid ett tillfälle så är en polis på tjänsteresa och man får följa honom på plats, man vet att han är i ett annat land, men så pratar han med sin chef och säger att han är strax över Norrköping. Vilket han omöjligt kan vara, särskilt inte som historien sen fortsätter som om samtalet aldrig ägt rum. Jag misstänker starkt att just det samtalet skulle ha ägt rum lite tidigare och sen har författaren ändrat lite i berättelsen och det där ligger kvar och skvalpar.
I mitten av boken hittade jag ett stycke som talade rakt till mig däremot: ”Alla värden är redan ställda på huvudet. Världen är fullständigt galen. Vad tyder det på att våra liv är värda när de som ska rädda dem får nöja sig med kaffepengar? Ett så viktigt och svårt och krävande arbete för en så löjligt låg lön, medan minsta hantlangare på de privata företagen tjänar dubbelt så mycket.”
Ganska pricksäckert om någon skulle fråga mig.
Trots mitt lätta gnäll så tycker jag om boken. Den är mörkt rolig med många kvicka kommentarer och pricksäkra beskrivningar. Eller vad sägs om de här: ”Han luktade man när mannen luktar som sämst.” eller ”Bilen lät riktigt yster där den likt en nyfödd älgkalv tumlade runt mellan tall och gran”. De målande beskrivningarna av känsloliven är dessutom riktigt charmiga.
Kanske kan jag och min kollega hitta tillbaka till varandra, om hon nu inte toksågar böckerna hon har lånat av mig vill säga. Det återstår att se.