Utelek (90)

Å ena sidan är det väldigt skönt när barnen blir så stora att man kan släppa ut dem själva på gården och i det absoluta närområdet. Jag har trots allt skapligt pålitliga barn, så att jag skulle behöva leta efter dem fem kvarter bort är inget jag behöver fundera på än. Den ljuvliga tystnaden som infinner sig när båda är ute och rasar av sig all energi istället för att ta ut den på varandra.

Å andra sidan är de fortfarande så små att jag ändå känner ett litet stick av oro i magen. Jag vågar till exempel inte gå och lägga mig och vila eller lägga mig i badet när de är ute, för tids nog kommer någon av dem hem och berättar att den andra gjort sig illa eller så har de lämnat dörren öppen så katten har rymt och måste fångas in innan han blir påkörd och…

Oavsett hur pålitliga de är så kan de förstås på grund av orsak lalla iväg någonstans. De är trots allt barn. Det bästa är när de är ute på gården, men så nära att jag hör dem liksom i bakgrunden. Just nu är det däremot knäpptyst, så snart är det dags att smyga upp ytterdörren och lyssna.

Vet de att man kollar? Smyger lite på dem för att se att de mår bra och har roligt? Jag vill inte att de ska märka varje gång, jag vill att de ska känna sig fria och självständiga. Och säkra.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här inlägget postades i barnen, Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *