Knivarna ramlade ner i brevlådan igår, och den ena blev testad sen till middagen. Grundförutsättningen är alltså denna: jag har aldrig slipat om knivar i hela mitt liv och antalet nya knivar jag köpt tror jag är fyra. Och då flyttade jag hemifrån som nittonåring och har passerat 40. Ärvda, slöa knivar har alltså varit min paroll. Något knivset har jag kanske fått av mina föräldrar genom åren, men det har ju varit billiga varianter som inte ens dög till mycket från början.
Så jag har sågat mig genom tomater, hackat istället för att skiva mig igenom lökar och sådär och tänkt att dyra och/eller vässade knivar är för folk som åtminstone tycker om att laga mat.
Ska jag berätta något? Man avskyr matlagandet lite mindre om det går undan och det gör det om man slipper såga sig igenom sakerna. Det var inte som i såna där tvshopfilmer där de säljer knivar där man närmar sig tomaten och så har den skivat och lagt upp sig själv på ett fat, men jag har skurit tomater. Skivat lök för att sen hacka den.
Och det var som sagt inga tjusiga knivar från början, en från coop och en OBH Nordica (den kanske inte är svinbillig, men jag fick köpa den i ett paket med kastruller till bra pris via buzzador för länge sen), men åtminstone den ena är vass på riktigt nu.
Så jag tänker, ja till knivbrev. Jag tog den vanliga slipningen, för jag är inget proffs utan bara en trött morsa som inte gillar att laga mat (men som vill äta riktig mat och vill ännu hellre att barnen ska serveras sådan. Lägg märke till att jag inte skrev att de äter den;)
Och för att vara tydlig då, jag har beställt mitt eget jävla knivbrev och betalar min egen faktura.
Läs även andra bloggares åsikter om blogg 100, knivbrev.se, slipade knivar, förenkla vardagen