Dockmakerskan Harriette Arnow

Gertie Nevels, hennes man Clovis och deras fem barn lever sitt liv på en liten gård i Kentuckys bergtrakter. Där har Gertie sina rötter och sin självklara plats i tillvaron. Men det är i slutskedet av andra världskriget och Clovis kallas till Detroit för att arbeta i krigsindustrin. Familjen måste snart följa efter och mötet med den hetsiga, larmande storstaden blir en chockartad upplevelse för Gertie, som älskar naturen, tystnaden och ensamheten. Nu bor de i ett industrigetto, ett gytter av baracker där inget privatliv är möjligt, där grannarnas gräl hörs genom brädväggarna och horder av ungar skrikande drar genom gränderna. Gertie, som därhemma var så handlingskraftig och stark, känner sig alltmer maktlös i sin strävan att hålla familjen samman.

Det är en del av vad som går att läsa i omslaget på den här boken. Det är då Gertie som är dockmakerskan. Hon snidar i trä och när hennes man blir arbetslös så blir hon tvungen att ”fuska” lite med snidandet för att tjäna pengar till familjen.

Kort sagt kan man säga att boken består av 609 sidor elände. Allt är grått, trist och kallt och det finns ingen ände på eländet. Till saken hör att Gertie i en halv evighet ungefär har sparat pengar för att de ska kunna köpa en gård för att slippa arrendera, och när hon äntligen får ihop pengarna så måste de flytta till Detroit och där går allt åt skogen.

Det är nog bra att läsa eländiga böcker lite nu och då, om inte annat för att påminna sig själv om att det alltid kan bli värre. Jag gillar vissa beskrivningar av händelser, som när en av grannfruarna är plakatfull och ramlar in hos en tredje granne iklädd ett nattlinne som visar mer än det döljer och har lyckats med en riktig fyllesminkning, däremot så består hela boken av onödigt långa meningar (ska jag säga va?) som är sövande. Bra om man vill somna, mindre bra om man vill hänga med i historien.

Märkligt nog så var det här en av böckerna som min kollega var mest tveksam till om jag skulle gilla eller inte. Jag ska inte påstå att jag blev överförtjust, men visst, den är läsvärd och den innehåller inget såntdär trams med ”lemmars krucifix” eller vad det nu var. Jag ska dock erkänna att jag la ifrån mig den med en lättnadens suck och blev sugen på något betydligt lättsmält.

Det här inlägget postades i Böcker. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.