Vilka är vi?

Jag fyller år idag och då kan man, om man vill göra en insamling via facebook till valfri (nästan,  man får välja i en lista) välgörenhetsorganisation som ens vänner och bekanta kan skänka till. Kul idé tänkte jag, för även om jag både glömmer bort födelsedagar och avskyr kalas så känner jag ibland att jag vill ge något mer än ett ”Grattis” på facebook och rent krasst så har jag och många omkring mig uppnått den där åldern där vi 1. har det mesta vi behöver 2. kan skaffa det och 3. miljarder saker som vi inte behöver som tar plats.

Så jag fixade en sån där insamling. Den går skapligt och min valda organisation blir säkert glada och jag blir glad för varenda liten slant som ramlar in. Dessutom så får man veta vilka i ens omgivning som älskar en och hur mycket. (okej, jag skojar) Man blir åtminstone glatt överraskad av en del som man trodde att man kanske mest var en liten kotte för.

Men jag började fundera på det här med människor och insamlingar. Jag har naturligtvis valt en organisation som på något sätt är viktig för mig och jag antar att alla andra också gjort det och inte bara sådär slumpmässigt. Vi har suttit och gått igenom listan tills vi hittade rätt.

Allt vi gömmer inom oss, all smärta vi aldrig visar utåt och alla lager vi består av. Klämmer dina skor också? Fast kanske inte på samma ställen som mina. Eller på precis samma ställen?

Vi pratar inte om barnen vi förlorade, människor som tog livet av sig eller vardagen som gör att man inte ens orkar tänka på lov eller semester eller känslan när ens förälder inte känner igen en utan tror att man kanske är en tjuv. Eller vad det nu är vi släpar på i våra bagage.

Man väljer själv vad man berättar naturligtvis, men när man går där i djup lera med skavande skor så känner i alla fall alltid jag att andra kan mer, orkar mer, är starkare alternativt glider fram på den berömda räkmackan.

Och så dyker det upp på Facebook att Kalle som är så jävla fantastisk och alltid har tur med allt vill att du donerar till Stadsmissionens arbete för hemlösa (vet inte om man kan välja just det, så skäll inte. Det finns säkert något liknande)  och man inser att det kanske inte är så kul att vara Kalle jämt heller.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Det här inlägget postades i personligt. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *