Jag vet att jag för inte alls länge sen skrev att jag inte lägger ifrån mig böcker som jag har börjat läsa, men just ikväll har jag bestämt mig för att göra ett undantag.
I slutet av sidan 17 och början på sidan 18 gick det att läsa ”Minken kom henne att känna sig chic och stärkte hennes självförtroende. Den var faktiskt hennes stolthet och glädje. För att komplettera utstyrseln hade hon valt en röd klänning, knähöga lackstövlar och en stor svart axelväska i lack. När hon mönstrade sig i spegeln på morgonen tyckte hon att hon var symbolen för en glamorös, framgångsrik internationell journalist”
Eh? Nä.
Jag kom helst osökt att tänka på fröken Rosing och hennes verklighetsuppfattning när jag läste det där och min nästa bild blev från pretty woman, som de flesta vet är den kvinnliga karaktären inte journalist. Ja, jag vet att boken är från åttiotalet som många av oss försöker förtränga, men alltså, jag växte upp då och jag har då inte sett någon journalist i minkpäls och lackstövlar. Stövlarna var säkert röda också. Lackstövlar??
Någon sida till stod jag ut, men när författaren ägnat en sida åt att berätta om hur vacker och stark och perfekt något fruntimmer var och avslutade med någonting om hennes renrasiga hästben, då fick jag faktiskt nog.
478 sidor med lackstövlar och rasben, säkert smäktande lemmars krucifix i gömmorna också. Jag klarar inte det.
Vilken bok? Barbara Taylor Bradford Hjärtats röst (jaja, jag vet, självklart anade jag oråd innan, men jag är inte den som är den)
Man skulle antagligen kunna använda den som tortyrredskap för män.