Hemmasittarna

Jag tittade på Kalla Fakta igår som handlare om så kallade hemmasittare. Barn som på grund av orsak inte är i skolan. Ofta, men inte alltid, har dessa barn en neuropsykiatrisk diagnos (npf) som autism eller ADHD. På detta kan man lägga till ångest, panikångest, sömnstörningar, ätstörningar och lite sånt också.

För känner man sig alltid fel så kommer ångesten. Så är det. Och de här barnen vet väldigt väl att de är annorlunda. När poletten föll ner att vår nioåring alltså har en ångestproblematik, alltså det är inte lätt att förhålla sig till. Vi är en (ganska) stabil familj med inkomst varje månad, ett tryggt hem där ingen super eller knarkar och barnen är hela och rena och ett barn har tydligen ångest. Jahapp.

Det står i skollagen att alla barn ska inkluderas i skolan och ska få de anpassningar som behövs för att man ska klara målen. Även utan diagnos. I praktiken får du antagligen ingenting annat än medlidande blickar utan diagnos, men det står så i alla fall.

Just hemmasittargrejen är en sån sak som skrämmer mig. Jag antar att det för det första gått ganska långt innan barnet slutar gå, för det är inte det här ”åhhhh! Jag är trött!!! Jag oooorkar inte!!!”, utan vi talar i vårt fall om dagar när ungen fått regelrätta ångestattacker, skriker och gråter, sparkar omkring sig. Och då får inte ens yours truly nazimum ungen till skolan.

Det har också hänt att vi kommit till skolan och ungen sätter klackarna i backen och helt enkelt inte kan gå in till skolan. Oavsett kompisar som lirkar och trugar, personal som finns där. Det går inte.

Sen kan andra tala om att det är bara att…. Ibland är det ju det, men inte alltid.

Med det sagt så går vår unge till skolan och vi jobbar tillsammans med skolan för att han ska fortsätta göra det. Var och en efter förmåga så att säga.

Men varje termin så gnager det ändå i mig. Tänk om han inte orkar?

Stannar man hemma en termin eller två så har man tappat sina klasskompisar. Barn är inte asbra på att upprätthålla vänskapsrelationer och ses man inte så rinner det ut i sanden. Det räcker med en vecka så har relationerna förändrats lite när bästisen lekt med någon annan och ptja, med autism så är man inte jätteflexibel.

Man tappar också kunskap. Kunskap som många av de här barnen suger i sig som svampar under rätt förutsättningar, som de kan briljera med om tillfälle ges.

Och om tio år, när vår unge är ”vuxen” så kan han inte, om han inte gått ut grundskolan plugga vidare eller för all del skaffa sig ett jobb. Något som han förvisso kommer ha svårt med ändå, men inte på grund av sitt huvud utan på grund av sina sociala brister. Risken finns alltså redan på grund av diagnosen att man blir sittande ensam någonstans med ångest och depression. Att samhället och skolan då låter de här barnen bli sittande hemma är faktiskt inget annat än skandalöst.

För att inte tala om slöseri med samhällsresurser. Alla dessa människor som hade kunnat ha ett fungerande liv, ett jobb, en fungerande tillvaro, om de bara fått möjligheten.

Att hänvisa dem till särskolan som man gjorde förr ser jag inte heller som någon lösning, men att inkludering nödvändigtvis ska betyda att du ska gå heltid i en klass med 25-30 elever och klara dig genom att slippa läxorna kanske är att som skola göra det enkelt för sig.

Har man dessutom (o)turen att ha en unge som inte ställer till besvär, som nästan håller ihop i skolan och som klarar kunskapsmålen och sen exploderar hemma, så blir det ingen mindre undervisningsgrupp eller egen resurs heller, för sånt är vikt åt barnen som stör andra.

Den som störs hamnar.. i skymundan. Sluter sig. Märks inte. Kan smyga iväg utan att det märks. Stanna hemma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Det här inlägget postades i Autism/NeuroPsykiatrisktFunktionshinder, barnen, Föräldraskap. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *