Ni vet när man lyckats få ut ena ungen och precis är på väg ut med den andra för att gå till skolan med dem och den första glider in och bara – Nä, men jag glider in och bajsar lite snabbt då. (han sa exakt så, på riktigt)?
Så var det i alla fall och jag blev så paff att jag liksom bara ???? Sen snabbt försöka göra om i huvudet, för ungen måste ju gå på toaletten om han måste, men den andra ungen måste vara i tid till skolan eller inte alls.
Den stora ungen kunde i alla fall tänka sig att gå själv till skolan (händer aldrig, det är ett av våra projekt här hemma, men han ska inte) eftersom alternativet var att komma sent, så han rusade iväg. Den andra ungen är lite mer, hur ska vi säga.. tidsflexibel.
Vi hann också i tid eftersom vi halvsprang med frukostmackan i handen.
Sensmoralen i detta? Det spelar fan ingen roll hur man planerar sin tid, om man har tidshjälpmedel och ett tålamod av rang, för plötsligt glider en sjuåring in och deklarerar för omgivningen att nu minsann är det alldeles ypperlig tid för BAJSET.
Läs även andra bloggares åsikter om barn, morgonstress, familjeliv, rutiner