Musselstranden Marie Hermansson

Nu vet jag inte hur pålitlig man egentligen är när man ska skriva om en bok man läst mellan sina kräkorgier, men jag gör ett försök i alla fall.

Jag var lite skeptisk till den här, men den var inte så tjock och jag fick för mig att den skulle vara ganska lättsam. I själva verket är det en av de märkligaste böckerna jag har läst i år.

Den börjar ganska harmlöst med en kvinna som besöker ett hus som hon tillbringade mycket tid i som barn och sen vill visa sina barn musselstranden där hon och hennes bästa sommarkompis lekte. Där hittas kvarlevor av en människa och man får följa med kvinnan genom en resa tillbaka i tiden.

Egentligen så kan jag inte säga så mycket mer om vad den handlar om. Jag har funderat på det sen igår, men jag kommer inte på det helt enkelt. Det är en suggestiv historia med fascinerande karaktärer som beskrivs precis lagom mycket för att man ska vilja fortsätta läsa. Hermansson har ett språk som fascinerar och lockar. Man skulle kunna tro att det faktum att man inte kan precisera vad boken handlar om skulle irritera så här i efterhand, men det gör det inte.

Det är en historia som är värd att läsas helt enkelt. Detta utan ett enda brott begås och utan att vara sådär svår och knepig.

Det här inlägget postades i Böcker. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.