Vissa dagar sätter sina spår

Två år sedan tsunamin på andra sidan jordklotet. Jag jobbade den natten och när nyheten nådde mig så stängde jag av ganska omgående. I flyktig tanke till mina kära som befann sig där, som sen fick trängas undan för det som var här, just nu. Jag visste att jag hade en natt till att jobba, att jag inte skulle kunna sova om jag försökte få tag på dem, samtidigt som sannolikheten att de skulle kunna få tag på mig just då var obefintlig.

På eftermiddagen hade jag ett sms som bekräftade att de mina hade klarat sig, att de mådde bra. Istället för att ta vägen över stranden som de brukade så tog de en annan väg för att köpa något längs vägen. Den lilla ändringen är förmodligen anledningen till att de lever idag.

Det är en ganska skrämmande tanke. En månad senare kom hem hem till Sverige, när turisterna åkt hem och när det värsta var undanstädat. ”Vi måste se att alla vi bryr oss om verkligen lever” hette det. Lite tragikomiskt mitt i alltihop. Vi som bara lunkat på här hemma, vad skulle ha hänt oss?

Under den där första veckan, jag var ledig då, satt jag och tittade på tv dygnet runt i princip, mer och mer hålögd för varje dag. Jag var nog inte så lätt att tas med då. Ändå hade jag tur, jag förlorade ingen alls den dagen. Känslan går inte att förklara, nu när jag tänker efter så kan jag bara jämföra den med samma känsla man får när någon som står en mycket nära dör. Jag kunde inte få kroppen att förstå att de skulle komma hem, min kropp tolkade bilderna och förstod att de var döda, sak samma att det kom sms med jämna mellanrum. Någon annan kunde ha hittat telefonen och ägnade sig åt något sjukt skämt. Jag tror att kroppen förstod först när de ringde och det var ju flera dagar senare eftersom telefonnätet var så belastat och de ville inte belasta det ytterligare. Alla vi visste ju att de var okej.

När jag hörde på nyheterna att en tsunami drabbat Thailands kust så var min första tanke att nu gick det åt helvete riktigt ordentligt. Då hade jag varit vaken i ett dygn eftersom jag jobbade och om jag begrep det redan då, hur kommer det sig egentligen att Laila och gänget inte förstod det?

Det var en faslig dag det där.