23% av de som gör faderskapstest visar sig inte vara fadern. Spontant så hoppas jag att det rör sig om halvtokiga karlar som fått för sig saker, men samtidigt så misstänker jag att så inte är fallet.
Således har dessa män låtits tro (dvs honan har inte sagt något annat) att de har avlat fram ett barn eller så har honan sagt åt hanen att jo, du har far till mitt barn. Utan att vara säker.
Jag försöker verkligen komma på någon förmildrande omständighet, men jag kan tydligen inte. Varför skulle man göra så? Man berövar en far på sitt barn samtidigt som man tvingar på en annan ett barn. Är man det minsta osäker så får man väl stå för det.
Och så tycker folk att jag är galen som vill att faderskapstester ska vara obligatoriska. Kvinnor är visst inte så påltiliga som vi vill påskina.
Andra bloggar om: faderskapstest, barn. kvinnor
Varför i allsindar skulle de vara obligatoriska?
23% av de som gör faderskapstest. Man kan nog kanske misstänka att en stor del av de som gör faderskapstest är mycket medvetna om att de kanske inte är fadern. Kanske är det två män som kan vara far till ett barn och alla är införstådd med problematiken? Kvinnan kanske inte alls har ljugit eller lurat någon utan varit öppen med att det kan vara någon av ett antal?
Det där är så himla hemskt! Det är som min polares kusin. Tjejen och han hade haft uppehåll ett ganska bra tag, sedan kommer hon plötsligt tillbaka och är tydligen gravid med hans barn. Fast alla som räknar inser att det är en månad fel. Antingen hade de sex fast de hade uppehåll, eller så dög inte den riktige fadern som far, så då gick hon tillbaka till denne ”snälla” kille.
Ungen är inte lik honom heller, så släkten är i uppror och jag tycker det rä förjävligt att kvinnor kan utnyttja män på det sättet! Särskilt de bra killarna, för det är ju de osm åker dit.
Kul att du har hittat tangentbordet igen!
23 % är en skrämmande hög siffra.
Obligatoriskt faderskapstest borde vara en självklarhet. Det är så löjligt som det är nu; Om jag gifter mig dagen före förlossningen, så förutsätts mannen vara pappa till barnet. Men om jag gifter mig dagen efter förlossningen, så måste det göras en faderskapsutredning.
Och de standardformulär med frågor som finns känns ganska fåniga. Eftersom jag och AG valt att inte bo ihop, så fick vi samma formulär som föräldrar som bara träffat varandra en gång. Det kändes ju lite löjligt att svara på frågor som liksom föresatte att barnet blivit till genom ett one-night-stand, bara för att vi inte bodde ihop.
absolut obligatoriskt faderskapstest. Jag håller med!
carina: obligatoriskt för att män som lever i en relation inte ska behöva tro att de är far till ett barn som inte är deras och för att de ska slippa misstänkligagöra sin partner. 23% av de som kollas ja, hur många av dem är i smyg? Och framför allt, hur många är det som inte ens misstänker att barnet inte skulle vara deras?
Självklart kan man vara far till ett barn även om man inte är biologisk far, men borde inte mannen ha det valet? Varför ska jag som kvinna kunna utnyttja en man som ”vill göra rätt för sig”?
Kanske har kvinnan varit öppen med att det kan röra sig om två män (eller fler för all del), men kanske inte.
Danni: Liknande historier finns i min bekantskapskrets. Vidrigaste exemplet är en tjej som var tillsammans med en kille som misstänkte att hon hade varit med någon annan under ett uppehåll, men hon övertygade honom om att så inte var fallet. Barnet kom och de var tillsammans i ett par år till, sen när de gör slut kastar hon i ansiktet på honom att det inte är hans barn och att han kan glömma att få träffa pojken. Utredning görs och det visar sig mycket riktigt att en annan var far till barnet. Visserligen så fick den här killen viss umgängesrätt just för att pojken redan såg honom som sin far, men just sättet.
Ok för att den höga siffran 23 % till viss del beror på att DNA-test utförs i fall där det föreligger tveksamheter och frågetecken. Men jag är tyvärr övertygad om att det finns alltför många män som aningslöst går omkring och tror att de är biologisk far till sitt barn, medan sanningen är en annan.
Danni: Din kusin behöver inte vara orolig, om han misstänker att någon annan är barnets pappa. Han har nämligen all rätt i världen att begära en faderskapsutredning, och en sådan kan mamman inte motsätta sig.
Tror nog helt enkelt det är för få som går och i sanning är vilseledda. Ett fall jag personligen känner till: Tjejen är gravid och vet inte vem av tre olika killar hon haft oskyddat sex med den veckan som är far till barnet. Alla tre testar sig och där var alltså hela 66% av de testade inte far till barnet!! Statistiken du och artikelförfattaren lutar sig på är nog väldigt missvisande helt enkelt.
Sorry…jag kan inte lägga till i gamla kommentarer så jag skriver ett till 🙂
Sedan så tycker jag för det första att de pengar som skulle gå till dessa obligatoriska tester (borde vara ca 25 miljoner/år och det är bara testerna) är pengar som definitivt har bättre användningar. För det andra är det det där med att tvinga folk till tester som de kanske inte ens vill ta (mannen då). Om du däremot menar att det ska erbjudas folk i de fall de finns tveksamheter etc. så är jag mer med på saken.
Carina: i en perfekt värld skulle jag önska att testerna erbjöds, precis som du säger. Problemet där blir då att männen kanske inte vågar begära det för att kvinnan då känner sig misstänkliggjord, om alla blev testade skulle den biten helt enkelt försvinna. Men visst, idealet vore ett erbjudande, men jag tror inte att det funkar.
Med tanke på hur mycket pengar som bollas omkring i rent vansinne så är jag rätt säker på att rätt människa på rätt plats kan skrapa ihop pengarna det rör sig om. Man skulle ev kunna ta en symbolisk avgift av föräldrarna, eller för all del gå igenom budgeten och se hur mycket onödigt skit skattepengar läggs på idag.
Fast du och jag har ju diskuterat det här förr och vi kommer ju aldrig att enas. Jag förstår bara inte vad det är i tanken som du vänder dig så mycket emot (förutom kostnaden då).
och förresten Carina, allvarligt… de flesta av oss kjoltyg vet väl vem vi har sex med och de flesta som blir gravida lever väl i någon form av relation? graviditet vid ons är väl inte helt vanligt?
Har vi diskuterat det här förr?! 😀
Jag sade ju det. Tvånget. Och du tror inte kvinnan känner sig misstänkliggjord om det förutsätts, i lag, att det inte går att lita på henne och alla måste ta ett test?
Carina: jag tror vi har diskuterat fler gånger dessutom =P
Och för att svara på din fråga, jag tror inte kvinnan känner sig mer misstänkliggjord än när hon HIVtestas som gravid. Fast det kan man välja bort va? Fine, om båda inblandade parter var för sig säger att de inte vill, låt dem slippa då. Å andra sidan, är det inte jävligt misstänkt att man som man måste intyga att man idkat köttsligt umgänge med kvinnan som fött ett barn som man räknar som sitt om man inte är gifta? Om man är gifta däremot, ja då spelar det ingen roll vem man har idkat snusk med. jäääävligt märkligt.
Hur vanlig det är med grav vid ons vet jag inte. Jag har inte läst nån artikel om det i sexpressen så jag har ju inget på fötterna alls 😉 😛
Grejen är ju den att staten skiter ju i genetiken. Det enda de vill är att någon tar på sig ansvaret för barnet. Är man gifta och delar på allt redan så är han ju i lagens mening ansvarig. case closed. Och ja, det är ett märkligt förfarande. Jag har gått igenom det två gånger.
Man får neka all vård som gravid osv. men just HIV-testen vill man väl kanske själv veta om framförallt för barnets skull. Sedan så är det ju vissa hälsorisker för personalen vid förlossning osv.
Med tanke på hur få dagar per månad en kvinna med en lagom lång och regelbunden cykel kan bli gravid så misstänker jag att det inte är helt vanligt 😉
Det är klart att staten skiter i genetiken, men gör männen det? Jag menar, det är vi som till sist bestämmer om det ens blir något barn, det är vi som kan peka ut lämplig man som far och med lite tur som motsätter han det sig inte, det är vi som har övertaget vid en ev vårdnadstvist osv.
Inte för att jag som kvinna har något emot att bestämma, om jag vore man däremot tror jag att jag skulle fixa bollarna i ren självbevarelsedrift 😉
(det är helt okej om någon vill hjälpa mig lite här alltså)
”…men just HIV-testen vill man väl kanske själv veta om framförallt för barnets skull.”
Men huruvida barnet har rätt pappa är skitsamma? Det pratas vitt och brett om hur svårt det är för adoptivbarn, hur rotlösa de är och hur livet kan vändas upp och ner när de får veta att de är just adopterade, men så länge mamma är biologisk så är det skitsamma? Män är som vanligt andra gradens föräldrar, om ens det, och huvudsaken är att det finns nån där som tar ett ekonomiskt ansvar. Jävla matriarkat! 😉
Och vaddå mistänkliggöra kvinnan förresten? Det är väl snarare så att den man som vill hävda att han är biologisk far till ett barn misstänkliggörs om någon? Har du verkligen avlat fram det här barnet?
Är det inte så att så länge man inte är gift, måste man göra faderskapstest? har jag alltid trott? Och papporna kan väl neka till att göra testet?
Bara en fråga, har som inte egentligen med blogginlägget att göra…
Sen så anser väl jag att så lågt det är möjligt, ska man veta vems ens biologiska föräldrar är, om inte för det ekonomiska ansvaret, men för det genetiska. Man vill ju inte humpa sitt halvsyskon i onödan.
Finns det några genetiska sjukdomar i släkten kan ju det också vara bra att veta.
Utsvävningar, jag vet… Men var tvungen att få ur mig det.
Linda: Efter vad jag förstår så räcker det med att du tar en glad (och villig) snubbe i handen och så får han dyrt och heligt intyga på socialkontoret att han har bonkat på dig och avlat fram ett barn. Skriftligt naturligtvis. Om du däremot inte vet vem som är far till barnet kan det ju bli aktuellt med faderskapstest, men som sagt, har du någon som villigt tar på sig det så tas inget prov.
Jag vet inte om en man kan neka till att ta ett test om han blir utpekad som far, jag hoppas det. Någon annan kanske vet?
Jag hade inte ens tänkt på snusket med halvbrorsan där. Det vore ju en…. överraskning
En man som blir utpekad som pappa kan inte neka till ett DNA-test. Lika lite kan en mamma neka till att gå med på DNA-test om mannen/männen begär det.
Om alla inblandade är överens, så räcker det med kvinnans och mannens namnteckningar på ett papper för att de skall bli föräldrar till barnet (såvida de inte är gifta, för då är ju mannen per automatik pappa).
Det är lite roligt att efter att pappan skrivit på faderskapet så måste mamman ”godkänna” honom som pappa (med sin namnteckning) innan han blir juridisk pappa till barnet.
Jag bor i Norrland. Inaveln lever och frodas fortfarande ska ni veta. Därav vikten av att vara supersäker på vem som är far tilll dig och till andra.
I den här frågan kan jag komma med ett inlägg.. Jag väntar barn med en kille som VÄGRAR ställa upp på något sätt om jag inte gör abort vill säga.. Borde det då inte vara lika obligatoriskt att OM man är far till barnet (tänker givetvis se till att det blir ett test gjort för att det inte ska finnas tvivel) så krävs det en viss form av engagemang..
Han har talat om för mig att han kommer sticka och han vill inte ha med mig eller barnet att göra.. Med andra ord berövar han vårt barn på både halvsyskon, farbröder, kusiner och farmor..
Är inte det minst lika svinigt som att lura nån att de är pappa??
Jag talade om för honom att jag inte hade skydd.. vi var försiktiga, men har ändå hamnat i den här situationen..
Men han bryr sig inte ändå.. Han kommer förneka både mitt och barnets existens..
Såå?? Vart går gränsen för vad som är hemskt??
Isabelle: Så..otippat, men kul, med en kommentar på en så här gammal post.
För det första så är det inte upp till mig att dra några gränser, särskilt inte med tanke på att det bor en riktig liten moraltant inom mig, men det verkar ju vara en jävla soppa du har hamnat i.
Ni borde naturligtvis ha skyddat er om ni inte ville ha barn (tillsammans), det kommer man ju inte ifrån. Nu gjorde ni inte det och ptja.. han kan ju gorma om abort bäst han vill (vaddå ställer inte upp om du inte gör abort? Exakt på vilket sätt menar han att han skulle ”ställa upp” annars?) och du kan gorma om engagemang bäst du vill. I en perfekt värld osv.
Den som förlorar på det är ju naturligtvis det blivande barnet.
Det är klart att jag tycker att man ska ta ansvar för sina barn, oavsett om man är man eller kvinna, men rent krasst så är det ju så att det är betydligt lättare för en man att hålla sig undan än det är för en kvinna och hur ska du ”tvinga” fram ett engagemang rent praktiskt?