Som en knytnäve rakt i magen. Man rasaar ihop och kan inte andas. Varken mer eller mindre. Jävlar.
”Den kom som en chock varje gång. Men jag visste precis när det var dags. Tygpåsen på cykelstyret, mjölkglasvinglasen, mammas skrikande och allt snabbare kroppsrörelser och pappas sätt att stirra i golvet. Svära.
De utlösande fraserna.
Det är inte lönt. Det är hopplöst. Det är ingen idé.
Veckorna gick, månaderna.”
Andra bloggar om: Svinalängorna, Susanna Alakoski, alkoholism, finnar, misär, barndom, elände
Jag fattade först inte denna post, men sen när jag var till Kvantum igår såg jag boken och då tändes lampan i min skalle. I’m smart. S M R T. 😉
Köpte du den då?