att jag kan ha skrivit klart nästa uppsats. Jag är inte helt säker eftersom den inte är korrläst och sen är det lite indrag och radavstånd och sånt som ska fixas, men jag tror faktiskt det.
Visserligen var jag lite tveksam när jag igår kväll vid 22 började läsa mina artiklar och inte riktigt hade valt infallsvinkel, men det har ändå känts ganska bra. Tröttande och slitsamt, ont i ryggen har jag och alldeles för mycket onyttigheter cirkulerar i blodomloppet, men jag har hela tiden känt att det här är något jag kan få ihop. Det beror antagligen på något så enkelt som att uppgiften var tydlig den här gången. Hade läraren bara kommit ihåg att klottra dit e-postadressen så hade det varit riktigt bra, nu fick jag ägna en kvart åt att leta reda på den. (för jag tänker ju inte börja skriva innan jag har någon att skicka den till)
Jag försöker låta bli att tänka i termer som att när jag inte visste vad jag höll på med så blev det rätt, nu tror jag att jag vet och det måste ju betyda att det blev fel.
Nu ska jag sova.
Visst är det skönt när inlämningen kan anas vid horisonten!
Jag har nyss skickat in den, med numreringen på fel sida visserligen, men jag är verkligen inte kompis med open office så jag tänker inte ens försöka ändra det. (och av någon anledning så misstänker jag att om mitt godkännande hänger på vars sidnumreringen sitter så kanske uppsatsen är ganska kass;)
Jaaaaa! Det är så skönt. Nu kan jag sova (och jobba) den här veckan
och ”nu ska jag sova
Ewelina: Nu? jisses… sova är alldeles fantastiskt, fullt jämförbart med att få gå på toa när man väntat riktigt länge, eller varför inte fantastiskt sex?