Varför jag inte protesterar mot mäns våld mot kvinnor

På facebook bland annat så finns det diverse grupper man kan gå med i, precis som man kan skänka pengar, skriva på protestlistor och allt vad det är för/mot diverse saker, bland annat mäns våld mot kvinnor.

Jag vägrar att stödja en kampanj mot mäns våld mot kvinnor. Jag tycker nämligen inte att kvinnor får slå andra kvinnor, män slå andra män, kvinnor slå män eller människor slå djur. Man ska inte slåss helt enkelt.

Självklart är det inte så att man stödjer annat våld genom att protestera mot en specifik form av våld, men jag förstår inte att man måste dela upp det över huvud taget. Visst, generellt så är män starkare än kvinnor och jag är övertygad om att om Josh ville ge mig ett kok stryk så skulle han ha större förutsättningar att skada mig än vice versa, men det betyder inte att den omvända situationen inte existerar eller ens är ovanlig.

Jag kan dessutom lova att jag trots att jag är hälften så stor som han kan få in en rejäl smäll som både gör ont och som kräver läkarvård, om inte annat med lämpligt tillhygge. Däremot så betvivlar jag på att han skulle bli trodd om han ringde polisen och jag darrade med underläppen och försökte se lite kuvad och gullig ut.

I Stockholm city kan man läsa om Ove som blev slagen av sin dåvarande och som när han väl vågade anmäla inte blev trodd trots att hans skador blev dokumenterade och han faktiskt gjorde en polisanmälan.

Där har vi en ganska markant skillnad mellan könen. En kvinna blir per definition offer om hon haltar in blåslagen på akuten, en man får många gånger skylla sig själv. Vaddå, kan han inte försvara sig? Vad är det för mes?

Och jag tror inte att män slår mer än kvinnor, däremot så tror jag att det är mer skamligt för en man att få stryk av sin kvinna än tvärt om och det talas aldrig om våldet inom homosexuella relationer. Jag tror att vissa människor slåss helt enkelt.

Därför kan jag inte skriva på någon lista mot mäns våld mot kvinnor. Man ska inte slåss helt enkelt, oavsett om man har en penis eller en vagina.

Andra bloggar om: , ,

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

28 svar på Varför jag inte protesterar mot mäns våld mot kvinnor

  1. Guc skriver:

    Klockrent!
    Just vad jag tänkte då jag läste den där protestlistan i mataffären här om dagen. Därför skrev inte jag på.

    Våld är fel, oavsett vem som är offret och vem som är förövaren.

    Dessutom så är en protest inget värd. Vissa människor är av någon anledning våldsbenägna. Ingen protestlista i världen kan stoppa dom. Vad som behöver göras är massiv psykologisk forskning, för att komma fram till vad som driver människor till våldshandlingar. Sedan blir det inte så svårt att att få bukt med problemet. Tyvärr så har våld alltid funnits i människans natur/kultur, och det skulle i sådana falla tala emot en lösning.

  2. Carina skriver:

    Starta en egen grupp på fäjsbok? ”Vi som protesterar mot allt våld. Oavsett kön på den som slår och den som tar emot slag. Oavsett om det är människa eller djur. Och inte gillar vi långa namn på grupper heller. Såna vill vi också protestera emot.”

    Jag inser att jag kommer vara den enda som finner mitt babblande roligt, och jag inser att det beror på för lite sömn.

  3. Linda skriver:

    Mäns våld mot män är väl det värsta våldet?

  4. Matthis skriver:

    Hej!

    Jag heter Matthis och representerar Män för Jämställdhet (den organisation som drog igång kampanjen ”Samling mot mäns våld”). Jag upptäckte den här bloggen via google och tänkte att jag kort skulle försöka bemöta de inlägg som publicerats. Det verkar ha blivit en del missförstånd kring kampanjens budskap och undermeningar. Jag vill förklara hur vi tänker.

    För det första vill jag säga att vår kampanj även innefattar mäns våld mot barn och andra män. Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem, men mäns våld mot barn och andra män är också nödvändigt att adressera – och det gör vi. ”Samling mot mäns våld” är således en bred anti-våldskampanj som inte bara riktar in sig på det våld som drabbar kvinnor.

    För det andra vill jag påpeka att män står för 95% av allt våld som utövas i samhället (95%!!!). På ett strukturellt plan är det alltså otvivelaktigt så att det är män som utövar våld. Inte kvinnor. Därför är det nödvändigt att tala om just ”mäns våld”. Vi vill inte angripa killar och män utan helt enkelt se problemet som det faktiskt är: I 95 FALL AV 100 ÄR DET MÄN SOM SLÅR. Den insikten hjälper oss att gå vidare och finna lösningar på våldsproblematiken.

    Män och killar är nyckelgrupper i arbetet mot våld! Går det att motsäga det påståendet?

    Män är inte våldsamma av naturen. De görs våldsamma. Våldsbeteenden är något som samhället genererar och det måste vi förhindra. Därför måste vi finna sätt att arbeta förebyggande med män (med framför allt unga män). Mans-/killjourer, samtalsgrupper för killar och ökad genusmedvetenhet på dagis och i skolan är exempel på åtgärder som på längre sikt skulle få en tydlig våldförebyggande effekt. Även idrotten och militären bör reformeras i en mer genusmedveten inriktning. Inom just idrotten (t.ex ishockeyn och fotbollen) och militären odlas i många fall en destruktiv och hård syn på män och killar.

    Allt våld är förkastligt, det råder ingen tvekan om det, men det långsiktiga och förebyggande arbetet mot våld måste bottna i en insikt om att det är män som slår. Kopplingen mellan våld och specifikt ”manliga” beteendemönster måste diskuteras och analyseras. Annars kommer det våldsförebyggande arbetet aldrig (aldrig!!) att bli framgångsrikt. Om vi väljer att benämna våldet som ”ungdomsvåld”, ”läktarvåld”, ”familjevåld” osv. missar vi möjligheten att finna roten till problemet, dvs. kopplingen mellan våld och ”maskulinitet” (För det är väl ingen slump att det nästan bara är män som slår? Män är väl inte våldsamma av naturen?). Det handlar som sagt inte om att peka ut män och killar som våldsverkare. Kvinnor är inte bättre människor än män! Det handlar istället om att se kopplingen mellan vissa typer av ”maskuliniteter” och våld. Genom att utmana och problematisera rådande manliga ideal kan vi också bekämpa våld! En könsblind analys av våldet omöjliggör allt konstruktivt anti-våldsarbete.

    Läs mer om de analyser och utgångspunkter som ligger till grund för kampanjen på kampanjhemsidan: http://www.sakerhetsnalen.se (säkerhetsnålen är vår kampanjsymbol-genom att bära den visar man sitt stöd för kampanjen).

    PS. Om nu termen ”mäns våld” är så provocerande, varför reagerar ingen på termen ”ungdomsvåld”? Alla ungdomar är väl inte våldsamma?

    MVH Matthis, Män för Jämställdhet

  5. Drottningen skriver:

    Carina: Ska du gå med i den gruppen då?

    Linda: varför är mäns våld mot män värst?

    Matthis: Jag vänder mig lite mot att det skulle vara 95% av allt våld som utövas av män, vad grundar sig dessa siffror på? Jag antar att det rör sig om anmälda fall och där stämmer det säkert, men precis som de flesta våldtäkter inom hemmets fyra väggar oftast inte anmäler så anmäls inte våldet inom fyra väggar i första taget och särskilt inte när det är kvinnan som är förövaren. Dessutom, om man tittar på misshandelsfall utomhus så börjar ju tjejerna knappa in på killarna, så jag vet inte hur mycket ”maskulinitet” som ligger bakom. Det handlar väl i så fall snarare om att män tidigare har ”kommit undan” med att slåss på ett annat sätt än kvinnor och att den gränsen nu börjar suddas ut.

    Jag ska hur som helst gå in och läsa på kampanjsidan vid tillfälle. Varför inte bara en kampanj som går ut på att man inte slåss?

    p.s: jag tycker att termen ungdomsvåld är provocerande också ja, jag använda bara begreppet ”mäns våld mot kvinnor” för att det varit akutellt för mig.

  6. Carina skriver:

    Om du startar gruppen så går jag definitivt med. Jag tänker inte vara på fäjsbook mer för det, men din grupp är jag alla gånger med i. *nickar*

  7. Matthis skriver:

    Hej igen,

    Siffrorna kommer från en stor undersökninge som Brottsförebyggande Rådet gjorde 2006. I undersökningen slår BRÅ fast att 90-95% av våldsförövarna är män. Det råder alltså ingen tvekan om att män/killar/pojkar dominerar totalt i förövarstatistiken. Och det är män från alla samhällsgrupper vi talar om. Den gemensamma nämnaren är män. Under 2006 anmäldes drygt 100 000 våldsbrott men BRÅ uppskattar att mörkertalet är tio ggr så stort (!!!). Det kan alltså vara så att män som grupp begår 900 000 våldsbrott/år. En ganska häpnadsväckande siffra (det är dock viktigt att komma ihåg att BRÅ även inkluderar ”hot om våld” i sin definition av våldsbegreppet – men det gör även FN så det är i sig inget konstigt).

    Jag förstår invändningarna du har (jag har hört dem från folk på stan i två veckor nu – särskilt från män! de är livrädda), men jag förstår inte hur en könsblind analys av våldet kan vara konstruktiv? Hur ska vi kunna arbeta långsiktigt och förebyggande mot våld utan att rikta in oss på killar/män? Vill du fortsätta tala om ”våld” utan att väga in kön överhuvudtaget? Tror du inte det finns en enorm potential i att utmana traditionell maskulinitet för att på det sättet arbeta emot våldet? Titta på det så kallade ”huliganvåldet” tex: vilka är de som slåss på läktarna eller utanför arenorna? Hur ska vi motverka det våldet utan att problematisera och utmana de männens syn på sig själva? Uppenbarligen är våld en naturlig del av deras identietet…

    Du har helt rätt när du säger att det finns ett mörkertal vad gäller mäns utsatthet för våld. Män vågar inte anmäla när de blir slagna av en kvinna! Men faktum är att det även finns ett mörkertal vad gäller mäns våld (som BRÅ påpekar).

    Matthis

  8. Drottningen skriver:

    Matthis: Jag nöjer mig med att kalla folk som slåss för pack, oavsett kön. 😉 Om jag nu ska vända mig mot något så vänder jag mig nog allra mest på dessa insamlingslistor, vem ska sluta slå för att jag skriver på att jag inte gillar det? Jag kan göra skillnad genom att lära mina systrar/bröder/barn att det inte är okej att slå och att man inte stannar i en relation där man blir slagen, jag kan stötta vänner som är utsatta, ringa polisen om grannarna slåss osv, där kan jag göra skillnad, men som namnteckning dövar man bara sitt eget dåliga samvete. Däremot tror jag att du som man (för jo, jag tror att män slår oftare än kvinnor, men jag tror inte att kvinnorna är så oskyldiga som vi vill tro) har större möjlighet att påverka andra män genom att prata med dem på stan osv. Information är bra, namninsamlingar kvittar.

    Klart det finns mörkertal när det gäller mäns våld, men jag tror att mörkertalet för män som blir slagna av kvinnor är större. Procentuellt alltså, inte nödvändigtvis i faktiska siffror. Problemet med mörkertal är ju att de inte syns.

    Om vi nu ska tala om mäns våld så tycker jag att man ska komma ihåg att de allra flesta som blir utsatta för mäns våld är just män. Som en parentes bara. Kvinnor får väl generellt stryk av någon de känner, medan män får stryk av okända?

    Jag vet faktiskt inte riktigt vad vi diskuterar här, vi verkar ju tämligen överens om att man inte ska slåss =)

  9. Besökaren skriver:

    Carina: Jag skrattade. men jag också trött.

    Matthis: ”För det andra vill jag påpeka att män står för 95% av allt våld som utövas i samhället (95%!!!). På ett strukturellt plan är det alltså otvivelaktigt så att det är män som utövar våld. Inte kvinnor. Därför är det nödvändigt att tala om just “mäns våld”.” Det där är lite vårdslöst vinklat. Det är riktigt att män utöver betydligt mer våld än kvinnor – men då talar vi om så kallat krogvåld och annan gatumisshandel. Mycket få kvinnor slår någon okänd, men väldigt få kvinnor blir också slagna av någon okänd. Här är det alltså mäns våld mot män som är problemet. Dessutom finns det andra egenskaper än dinglande kön som skall till – ofta är de alkoholpåverkade, har problem att uttrycka sig osv.
    I relationer då, för det är väl dit du vill komma?
    Karen Leander, som forskar på just dessa frågor vis Stockholms Universitet berättade att om man undersöker hur många som någon gång i ren vanlig ilska klappat till sin partner så är könsfördelningen ungefär…. 50-50! Problemet är att män – i allmänhet -är fysiskt starkare än kvinnor och därför oftast ”vinner” en fysisk kamp. Den som känner sig så verbalt underlägsen att den tar till våld och sedan plötsligen märker hur vederbörande får ett övertag kommer naturligtvis att ha ett incitament att klappa till igen. De flesta kvinnor (men inte alla) som slår till sin partner märker att de inte vinner mycket på det – maktbalansen i förhållandet ändras inte. Den osäkre mannen som är fysiskt starkare vinner snarare på att slå igen och löper därför större risk att upprepa beteendet och utveckla en ovana. Med andra ord – ja, de som slår ofta är oftast män. Men är det ett ”strukturellt” betingat mönster? Nej. Jag kan se i ditt språkbruk (”maskuliniteter” i plural etc) att du är rejält inläst på de nu moderna och f n politiskt korrekta doktrinerna. Våga utmana tänkandet – kanske sitter ni i en cirkel och lär varandra ”rätt” tills ni blivit helt världsfrånvända?
    Och ja, jag har läst några poäng genus jag också – mer eller mindre mot min vilja…
    För övrigt dristar jag mig att hålla med drottningen om att pack är pack oavsett kön.

  10. Joshua_Tree skriver:

    *viftar glatt med Besökaren-vimpel*

  11. Linda skriver:

    För att det är det oprovocerade våldet man läser om i tidningarna, det är man på man. Det kostar samhället stora pengar och det bllir ena jävulska skador på offret. Dessutom får det inten uppmärksamhet i media.

  12. Lena skriver:

    ”PS. Om nu termen “mäns våld” är så provocerande, varför reagerar ingen på termen “ungdomsvåld”? Alla ungdomar är väl inte våldsamma?” Citat av Matthis, Män för Jämställdhet

    Du menar att handlingsplanen lika gärna kunde hetat ”Ungdomsvåld mot kvinnor.”?

  13. mymlan skriver:

    Men det är skillnad.
    Stor jävla skillnad.
    Kanske inte om en styrkelyftkvinna slår en liten benig gubbe, kanske inte om en man örfilar en kvinna…
    Men om en man tappar förståndet har han mycket större möjligheter att skada än vad kvinnan har.
    Om vi bortser från det kränkande i att bli slagen, framförallt av en närstående, där kränkningen är lika stor oavsett om den som slår är man eller kvinna, så anser jag ändå att det är betydligt allvarligare om en man tappar kontrollen och ger sig på en kvinna. Just för att han oftast är starkare.

  14. Drottningen skriver:

    Mymlan: mjo, fast det finns ju många män som absolut inte slår, oavsett om det är en tjej som är en tvärhand hög som slår eller om det är en amazon. Kränkningen är nog lika där, ända tills man pratar högt om det. Jag betvivlar att Josh skulle få lika mycket medlidande och trovärdighet som jag om man säger så. 😉

    Är kränkningen större om det blir större blåmärken?

    Jag är ganska trött ikväll och får inte riktigt ihop någonting i min skalle, men man får väl ändå hoppas på att de flesta av oss har spärrar som gör att vi _inte_ slår, oavsett kön

  15. mymlan skriver:

    egentligen ska jag inte diskutera det här ämnet eftersom jag är alldeles för subjektiv och känner för mycket.
    men jag vet hur det känns när en närstående som man litat på tappar behärskningen och knuffar, slår och tar strupgrepp, jag vet hur det känns att vara bokstavligen talat livrädd, och inte kunna försvara sig.
    och jag vet att hur arg jag än vore skulle han aldrig ha blivit lika rädd för mig eftersom han lätt skulle ha kunnat försvara sig i en liknande situation. det är en stor skillnad för mig. att vara rädd för att dö, eller att inte vara det.

    att försvara sig behöver inte heller vara att slå tillbaks. det finns andra sätt för en som är stor och stark att värja sig mot våld.

    att använda uttrycket ”mäns våld” är heller inte samma sak som att säga ”alla mäns våld”.

  16. Drottningen skriver:

    Mymlan: absolut inte, de flesta män slåss (ju?) inte, men det finns män som slår sina män, kvinnor som slår sina kvinnor osv och det pratar man inte om. Dessutom så tror jag inte att jag kan nå en man som tycker att han i vissa fall har rätt att slå en annan människa, lika lite som jag har några argument mot någon (man) som tycker att han har rätt att bestämma vem jag får träffa och inte eller vad som passar sig. Jag kan skrika mig blå om att jag kan ta mina egna beslut och att ingen bestämmer över mig, men det når ju knappast fram. Särskilt inte om man inte vänder och går i det läget.

    Nu skenade jag iväg känner jag, men jag kan inte riktigt relatera till att bli slagen i en relation, annat än saker som flyger omkring, men det där att förlora sin självbestämmanderätt kan jag relatera till och det är väl ofta där det börjar? Jag stack fort om fan kan man säga, även om det kändes som en evighet.

    Att utgå från människors våld mot andra är inte samma sak som att säga att alla slåss heller, men då låtsas vi inte att kvinnor och barn aldrig slår. Jag tror hur som helst att vi tycker ganska lika, även om jag hakar upp mig lite på begreppen

  17. mymlan skriver:

    Jag tror inte heller att vi tänker helt främmande från varandra.
    Men jag vill ändå påpeka att mannen jag talar om inte tagit ifrån mig någon bestämmanderätt. Det var inte ett klassiskt misshandelsförhållande på det sättet.
    Däremot kunde han inte ta att jag dumpade honom och då ballade han ur fullständigt. Och ja. Det är mycket overkligt. Jag har väldigt svårt att se mig själv i den situationen jag var i då, när mina barn trodde att han skulle döda mig inför ögonen på dem…

    Vad gäller våld så tror jag ett visst våld, som sker på någon form av ömsesidig nivå (tänk två män som går ut från danslogen för att göra upp) inte är något större problem. En örfil kan i vissa fall vara fullt befogad.

    Jag tycker att fixeringen vid fysiskt våld ibland gör så att man inte tar vissa former av psykiskt våld/misshandel på allvar. Hårda ord kan göra väldigt mycket ondare än ett slag i magen. Beroende på när var hur och av vem man får orden/slaget.

  18. Drottningen skriver:

    ”Jag tycker att fixeringen vid fysiskt våld ibland gör så att man inte tar vissa former av psykiskt våld/misshandel på allvar. Hårda ord kan göra väldigt mycket ondare än ett slag i magen. Beroende på när var hur och av vem man får orden/slaget.”

    Det där var det bästa jag har läst på flera dagar.

  19. mymlan skriver:

    Tja. Då står vi nog inte så långt ifrån varandra i frågan. 🙂

  20. Pingback: Teflonminne » Söndags-roundup v48

  21. varelse skriver:

    Jag fick Teflonminnes bloggsida av en kompis som ville visa något. Jag var där lite försent för att se den kommentar det gällde, men han skriver ganska underhållande, så jag har följt den ett par dagar och hittade så en länk hit.

    Själv gick jag ju med i ovan nämnda grupp och nu när jag läser din blogg, så ser jag goda skäl att gå ur den. 😉 För jag håller ju med dig! Allt våld är förkastligt. Och jag håller inte alls med dig, Mymlan, om att en örfil ibland är fullt befogad.. Våld är aldrig, aldrig någonsin, OK att ta till!! Enligt min uppfattning, vill säga.

    Däremot vill jag hålla med dig, Mymlan, om att det psykiska våldet så ofta glöms bort i sådana här diskussioner. Det är något som de allra flesta i vuxen ålder blivit utsatta för någon gång i livet och vet hur det känns. Kanske är det därför det så lätt glöms bort? För att vi alla varit där i någon grad under någon period i livet och lycktas ta oss igenom det för att sedan lägga det bakom oss? Att det är för ”vardagligt” för att vara värt att publicera i media som är ute efter att sälja så många lösnummer som möjligt?

    Matthis, angående könsidentiteter. Jag läser en hel del om könsroller och bildandet av sådana, eftersom det ingår i min utbildning. Det är ytterst intressant, men jag har svårt att tro att könet är det som bidrar till att en viss grupp är (enligt de undersökningar du nämner i alla fall) mer våldsbenägen än någon annan. Jag tror att det har mer med grupptillhörighet att göra och den traditionella könsROLLSbilden om män som aldrig gråter och är ”hårda”. Det är i så fall DEN bilden av maskulinitet vi måste förändra, men den bilden av maskulinitet är inte ovanligt förekommande bland kvinnor heller. Det har med könsrollsbildning och uppfostran att göra, bland så mycket annat. Det är svårt att koppla loss det ena från det andra, så att säga, när man ska förklara någonting. Det är så otroligt många faktorer som spelar in när man talar om vad som får vissa att bete sig på vissa sätt. Dessutom bör man ha ett lite kritiskt förhållningssätt till statistiska siffror eftersom dessa alltid är relativa. Vem ställde frågor, hur ställdes frågorna, vilka svarade (utvalda eller slumpmässigt utvalda eller hämtat från antal anmälningar av en viss typ och i så fall i förhållande till vad) etc. Statistik kan hjälpa en att få grepp om saker, men den kan också bidra till att vinkla saker åt ett visst håll och den är aldrig 100% rättvisande eftersom det skulle kräva en bok för varje statistisk undersökning som presenteras med en utförlig bakgrundsbeskrivning samt utförliga svar från samtliga som deltagit i undersökningen. Och för att den ska vara ”sann” krävs ju dessutom att samtliga personer som ingår i målgruppen för undersökningen får vara med och göra sin röst hörd… Lite tankar bara, ingen kritik.

    Slutligen, återigen har Drottningen en stor poäng i att vi kanske inte ska haka upp oss så mycket på vem som gör vad mot vem och när utan snarare haka upp oss på (och försöka göra skillnad!!) våldet som fenomen i allmänhet och inte kopplad till vissa specifika grupper eller händelser?

  22. mymlan skriver:

    Måste bara skriva här eftersom jag skrev om det här inlägget hos Josh.
    Men är allt våld verkligen förkastligt?
    Hockeyvåld till exempel?

  23. Drottningen skriver:

    mymlan: Men,, hockeyvåld är ju heeemskt, det säger ju alla hockeytränare och sportkommentatorer? 😉

    (nog är det skillnad på om du och jag vill slåss under kontrollerade former än om du tycker att du får slå mig ändå, så nej, allt våld är väl inte förkastligt även om det oftast för mig är obegripligt)

  24. Drottningen skriver:

    Mymlan: Nu har jag läst hans inlägg så nu förstår jag vad du menar också 😉 Alltså, jag är så tråkig så jag tycker faktiskt att de som slåss sådär inom hockey ska utvisas hela bunten, alla vet att det är emot reglerna att slåss i hockey, samtidigt som ”alla” vet att det förekommer innan de ger sig in i leken.

    Samtidigt så tycker jag att det är lite roligt när de slåss i just det fallet, men de har å andra sidan skydd på sig och är i nio fall av tio lika goda kålsupare allihop. Och jag håller nog med Josh där, man får försvara sig, men jag tycker inte att man får slå först, och om ingen slog först så skulle ingen slå tillbaka i så fall heller.

  25. Pingback: drottningsylt » Blog Archive » Vem slår vem?

  26. The Defendent skriver:

    I never thought I’d be the one to stick up for men’s rights. I’ve been a feminist since I was 14 and discovered that my 1967 Webster’s Dictionary defined boy as ”a male child,” while girl was given as ”not a boy.” It started when he told me that men are afraid of women.
    “Men afraid of women? No, it’s just the opposite,” I say, and run to the Web to collect gender statistics on crime and domestic abuse. In a matter of minutes, I will prove him wrong. But the facts that surface are hard to swallow. Half of spousal murders are committed by wives? No way. But there it is, a 1985 National Family Violence Survey of 6,000 cases, funded by the National Institutes of Mental Health, conducted by Murray A. Straus and Richard J. Gelles at the University of New Hampshire.    

    Between 1975 and 1985, male-against-female domestic violence decreased, while women’s violence against men increased. In Straus and Gelles’ second study, in 1986, 1.8 million women suffered assaults from a husband or boyfriend, but two million men were assaulted by a wife or girlfriend.
    Wait a minute. Women have good reason to fear men. We are afraid to leave our houses without the safety of deadbolts, a look in the back seat, automatic door locks and a purse-sized canister of mace like the one on my key chain. Some of us live with men who beat us black and blue. Many of the women in these studies must be fighting in self-defense.   
    No, says the National Family Violence Council: ”The fact thatwomen had higher mean and median rates for severe violence suggests that female aggression is not merely a response to male aggression.”
    For several days, I read online citations from Journal of the American Medical Association, studies from the Department of Justice, and “men’s issues” web pages, which are filled with testimonials from men who are or were abused by their spouses
    A 1984 issue of the Justice Quarterly says that in domestic violence, women compensate for their size by using weapons. In 6,200 domestic abuse cases, 86 percent of women who assaulted men used weapons: guns, knives, boiling water, bricks, fireplace pokers and baseball bats. Only a quarter of men who assaulted women used weapons.
    Mothers kill their children. After surveying murder cases in large urban counties in 1988, the U.S. Department of Justice reported that women made up more than half the defendants (55 percent) in cases involving parents killing their offspring. (1994-95 U.S. Department of Justice Bureau of Justice Statistics Publications Catalog, publication #. NCJ 43498, “Murder in Families
    In May, 2000, the Justice Department loudly announced the good news about domestic violence: in the years 1993 and 1998, the rate at which American women were attacked or threatened by loved ones (husbands, boyfriends, girlfriends) declined 21 percent. The Associated Press stories buried the statistics for men: the number of men who were attacked by wives or girlfriends remained stable, with 160,000 attacks both years.
    The good news in the new Justice Department stats is this: Women may be attacking their men as much as ever, but they are apparently less successful at actually killing them: the number of men killed by wives or girlfriends declined 60 percent from 1976 through 1998, representing a steady 4% decline each year.
    But the abuses committed — and untold — by women are widescale. Women are responsible for one-third of the sexual abuse of boys, according to the Dec. 2, 1998 Journal of the American Medical Association. Women pressure boys emotionally by saying something like, “If you don’t do it, you’re not a man, and I’ll tell everyone.”  
    Matt Vegh, a Canadian charter rights advocate, has spent two years assisting male victims of domestic violence in the provincial courtrooms of Ontario, Canada.
    ”Make absolutely no mistake,” Vegh said. ”Women can smoke dope, booze it up, throw a fist, wield a knife, use a gun, beat their spouse, and beat their kids. It is a type of violence that is ignored, condoned, and treated as frivolous by a justice system that survives by feeding on the one individual who is easily stereo-typed, lacks public sympathy, does not raise fear of reprisal in politicians, and often does not fight back.”
    Vegh  recently took a month-long sabbatical to the Arizona mountains, where he mused that the most important service he offers his clients is not legal advice, but simply to believe in them. To listen. “These men are victimized by their spouses and then ridiculed by a justice system that denies what has happened to them,” he said. “They are stereotyped, labeled, and unheard by any authority. The human toll is staggering.”
    As the weeks go by, I talk it over with three men friends, and am shocked to find that all of them were abused by either their mother or their wife.
    “My life would have to be in danger before I would hit a woman,” says my friend Al. ”I took a lot of scratches and bruises from my wife over the years because she knew I wouldn’t hit her back. But it will affect me for the rest of my life. It demoralizes you. It makes you almost dysfunctional with the opposite sex. People don’t understand; it’s not a matter of being more powerful.” Al never sought counseling to heal from spousal abuse because, “It’s shameful to talk about being beat up by a woman.”
    I understand why women might be angry. We are beaten, too. Our mothers and our grandmothers and our great-grandmothers have lost hundreds of years skulking in the shadows, laboring quietly and longing desperately for the glance that says, “You are my equal”; looking and working our best and waiting patiently for the promotion, the hand up, the acknowledgement of a job well done, the camaraderie for chrissake.
    But my feminist ideals are crumbling against the gender truths of the new millinneum. Boys are shorted in school, too. In Atlantic Magazine (May, 2000), Christina Hoff Sommers refutes the landmark studies of the past three decades and demands that boys, not girls, are the emotional and academic underdogs. Hoff says that data from the U.S. Department of Education, the National Center for Education Statistics, and university studies show that” girls get better grades, have higher educational aspirations, outnumber boys in student government, honor societies, on school newspapers, and in debating boys.
    Girls read more books, outperform boys on tests for artistic and musical ability. On the other hand, more boys than girls are suspended from school. More are held back and more drop out. Boys are three times as likely to receive a diagnosis of attention-deficit hyperactivity disorder. More boys than girls are involved in crime, alcohol, and drugs. Girls attempt suicide more often than boys, but it is boys who more often succeed. In 1997, a typical year, 4,483 young people aged five to twenty-four committed suicide: 701 females and 3,782 males.
    “A boy today, through no fault of his own, finds himself implicated in the social crime of shortchanging girls. Yet the allegedly silenced and neglected girl sitting next to him is likely to be the superior student. She is probably more articulate, more mature, more engaged, and more well-balanced. At the same time, he is uncomfortably aware that he is considered to be a member of the favored and dominant gender.”
    Mary Matalin was right when she wrote in a 1993 Newsweek column: “We are not victims; our daughters are not infants; our sons are not brutes; our men are not monstrous pigs.” If women hate the idea that only men can be strong, we’d better reject the myth that only women can be gentle. If we aspire to leadership, it’s time we take responsibility for our own capacity to abuse and victimize others.
    As for me, I am weary of the gender war. Besides, men don’t look so scary as as they did when I was in my 20s and 30s. Today, they just look like people walking down the street.

  27. Pingback: drottningsylt » Blog Archive » Vem är det som slåss nu igen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.