Hedra de döda

Minnesgoda läsare vet att vi det senare året har förlorat 3 katter, varav två av dem har kremerats och pryder sin plats på tvn tillsammans med en gammal urna. Tycka vad man vill om det, men orsaken till dessa tre urnor är; den första skulle knappast gilla att ligga ute på landet tillsammans med främmande hundar på ett ställe han aldrig varit på, den andra var livrädd för att vara ute och den tredje hade jag delad vårdnad om och vi kunde helt enkelt inte bestämma oss för vars hon skulle ligga.

Och jo, jag är medveten om att det bara är kroppar vi talar om här, men jag har gjort som jag har gjort mest för min egen sinnesro och just för att jag vetat att begravningsalternativet som funnits inte har varit passande. Dessutom så verkar alla ganska nöjda med arrangemanget.

Nyss så puttade Lilla katten ner en av urnorna från tvn. Den med svarta katten som jag saknar vedervärdigt mycket varenda jävla dag fortfarande eftersom han var min väktare så att säga. Själsfrände eller vad du vill.

Jag var i köket och hörde ett brak och tänkte att det var väl en kruka och gjorde mig således ingen brådska ut i vardagsrummet. Men synen, mina vänner, var något helt annat. Urnan i två delar (locket, som i normala fall är fastskruvat låt upp och ner på golvet och urnan stod rättvänd bredvid) och kattresterna utspridda över ungefär 1 kvadratmeter.

Allra helst ville jag gå och lägga mig, dra täcket över huvudet och vakna en annan dag och så hade det aldrig hänt. Rent krasst så har jag inget intresse av att se resterna av älskade katten igen. Faktiskt. (jo, jag har sett dem förut, eftersom jag var med vid kremeringen. jag litar inte ett dugg på att man får tillbaka rätt delar)

Det var ju bara att gilla läget, så er ödmjuka drottning har stått på alla fyra och skrapat ihop askan och ner i urnan igen, sändandes onda ögat på Lilla katten som, enligt sambon ”har varit väldigt nära att hamna i en liten låda han också”.

Jag tror att jag fick ihop allt, med undantag av lite ”damm” mellan golvspringorna. Lilla katten skäms naturligtivis inte ett dugg. Själv är jag fortfarande kvar i stadiet ”neeeeeej! Vad har du gjort?!”

Det rimliga hade väl kanske varit att dra fram dammsugaren bara, men jag kan helt enkelt inte förmå mig till att dammsuga upp min egen katt.

Andra bloggar om: , , ,

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 svar på Hedra de döda

  1. Carina skriver:

    Dammsugaren? Nej, jag hade gjort samma sak som du. Definitivt.

  2. drf skriver:

    Ujuj. Beklagar olyckan. Och nej det lät inte alls rimligt att dra fram dammsugaren, jag skulle gått ned med sopen på knä direkt.

  3. Katarina skriver:

    Tyvärr var jag aldrig på julbordet då jag blev sjuk. Men hörde ochså att maten skulle vara god. Jaja bättre lycka nästa år 😉

  4. mymlan skriver:

    Hu. Men du.
    Nu är det julafton. Så jag utgår ifrån att du städat färdigt. Och hur det gick vet jag inte om jag vill veta.

    Jag nöjer mig med att önska en riktigt god jul!

  5. Drottningen skriver:

    mymlan: Vi kan väl nöja oss med att lugnet är återställt 😉 God jul!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.