Igår var det nyårsafton och som alla vet så brukar djur tycka att det är lite besvärligt. Vi bor visserligen i ett lugnt område även när det gäller raketer och det var först framåt 19-snåret som jag faktiskt hörde smällande på nära håll.
Katterna bryr sig alltså inte så värst mycket heller. De undrar lite vad det är som pågår, men inte så mycket mer. Förr om åren har jag varit ambitiös och tänt upp lampor och lämnat garderober öppna för rädda katter, men i år nöjde jag mig med just tändandet eftersom katterna mest brukar ligga och sova (inte Pissnissen dock, han vandrar planlöst från rum till rum och ser bekymrad ut) under kalabaliken och jag är den som är mest stressad. (Jo, raketer kan komma in i lägenheten, träffa mig och sen elda upp hela lägenheten. Katastroftänk är jag bra på)
Det jag tydligen lyckades förtränga när vi gick ner till bron för att skåda spektaklet (jättesmart om man är rädd för raketer, jag vet.. kognitiv beteendeterapi på hemmaplan kan man säga. Jag har tydligen blivit skadad av min uppväxt i Ronna) var att kattkolonin har haft lite förändringar i sin uppsättning sen förra nyår. Jag hade helt enkelt inte en tanke på att Arga katten inte har brummat under sängen mer än snart ett halvår.
Väl hemkomna igen så ligger Lilla katten nerbäddad under täcket, bara huvudet sticker upp, Dumma katten sover i godan ro och Pissnissen vankar planlöst omkring. Arga katten lyser däremot med sin frånvaro så jag började leta. Till slut hittade jag henne, under täcket, där hon låg hårt hoprullad till en boll och ville inte prata med någon.
Under samma täcke som Lilla katten. Han hade tydligen ingen aning, för han spärrade upp ögonen och började krafsa omkring. Arga katten hade inte heller någon aning förrän hon stack fram huvudet och rasslade ner på golvet med ett ihållande brummande.
Jag fick lite dåligt samvete för att jag inte tänkt på henne, nästa år ska hon få en garderob, men minerna hos dem när de upptäckte att de delade samma täcke var fantastisk.
Andra bloggar om: nyår, katter, raketer, smälla, konflikter, nöd, rädsla
Hahahaaaa! Det finns hopp 😉
Stackars kissen! Här strök Lillekatten runt några centimeter över golvytan och med stooora, rädda svarta ögon. Jävla smällande!
Jag har tillbringat julen med Mor och vidhängande familj.
I en stuga i hälsingland.
I den vidhängande familjen inkluderas Maja. Katten Maja.
Och jag hade ju med mig Kassik. (För inte kan man lämna henne en vecka?!)
Tidigare har de träffats, då har de legat och morrat i varsin ände av huset. Helst på olika våningar.
En gång har huset helt enkelt varit för litet, så Kassik lyckades (hur funderar vi fortfarande på) smita ut genom ett takfönster som stod lite lite på glänt.
Nu har det gått bättre.
Torpet är antagligen helt enkelt för litet för att man ska kunna undvika varandra. Tiden var kanske för lång också, över en vecka.
Nej, de gillar inte varandra. Eller snarare. Maja gillar INTE Kassik, men Kassik är en Mycket Nyfiken Katt som Gärna Vill vara med Maja.
*s*
Det har varit ganska spännande att se hur de löst de situationer som uppkommit…!
…och fyrverkerikrevaderna här i Hooden slapp Kassik eftersom hon fortfarande är hos Mor. (Jag åkte ner i förväg, för att jobba, och på bussen fick inga kattor följa med)
Det är jag faktiskt lite tacksam för (att hon slapp, alltså!) för här låg krutröken så tät att man knappt såg husen på andra sidan parkeringen, och rutorna skallrade stundtals.
Folk är verkligen inte kloka.
..och jag kan föreställa mig minen hos dem, vid täckesdelningen, för ungefär samma sak såg jag där i torpet i hälsingland vid ett par tillfällen… *s*
Ska jag sluta spama dig med kommentarer nu? Kanske gå och sova istället? Jo, det är antagligen en bra idé.
Suss sött!
Pingback: drottningsylt » Blog Archive » Arga katten är inte arg längre