Konstigt

Varför väljer man som kvinna att bo med en man och ha ett gemensamt hem om man inte har gemensamma pengar? Jag förstår verkligen inte poängen. Lever folk verkligen så?
Vårt hem, våra pengar.

Visst, jag förstår det där med att vara självständig och sådär, men om jag måste låna pengar av min pappa för att vi (jag och sambo) har dyra vanor så är jag väl fan inte ett dugg självständig? Att behöva erkänna för en förälder att man inte klarar sig själv fast man är vuxen tycker jag är inget jag skulle göra i första taget, jag är alldeles för stolt för det. Jag vill stå på egna ben.

Men, tänker vän av ordning, om din man tjänar mer än du och ni har gemensam ekonomi så står du inte på egna ben. Jo, men det gör jag faktiskt. För det första så klarade jag mig själv innan jag träffade min sambo, med varierande resultat visserligen och jag är den första att tacka högre makter för att vi numera inte behöver räkna varenda krona. Sen har jag försörjt mannen under en lägre period så mitt samvete är rent när det gäller mitt ”snyltande” på honom.

Framför allt så handlar det om att eftersom vi valt att bo tillsammans, att satsa på en gemensam framtid så är vi ett. Vårt hem, vårt liv, våra pengar. (däremot är separata konton en bra sak. Man vet aldrig vad som händer och det finns inte en chans i helvete att min lön ska in på ett konto som någon annan kan förfoga över)

Människor är så märkliga. Jag förstår inte.

Andra bloggar om: , , , ,

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

15 svar på Konstigt

  1. Pingback: Per aspera ad astra

  2. mymlan skriver:

    Ett: Jag skulle inte ha några som helst problem att gå till mamma eller pappa och be om pengar, om jag hade haft en mamma och pappa att be. Jag har helt enkelt inte begåvats med den typen av stolthet. Är man pank så är man. Har man då föräldrar eller andra nära som har pengar är det bara korkat att inte be om hjälp.

    Men som sagt – jag har aldrig haft någon att fråga.

    När jag var gift skulle jag inte ha frågat min man heller, men det berodde ju inte på mig utan på honom. Jag tycker att man om man bor under samma tag ska ha GEMENSAM ekonomi, och då menar jag dela på allt. Men det tyckte inte han. Och eftersom pengar var viktigare för honom än för mig fick han ha sina pengar i fred hellre än att hålla på och bråka och tjafsa om dom.
    (han ansåg alltså att han hade rätt att leva lyxigare eftersom han tjänade så mycket mer och han kunde utan vidare köpa kläder för tusentals kronor när jag inte ens hade råd att gå till frissan eller köpa en ny tröja…)

  3. Drottningen skriver:

    Mymlan: Fast jag har ju inte ont om pengar förrän mannens pengar också är slut, och då hamnar jag aldrig i sitsen att behöva fråga pappa om pengar före mannen.

    Det är iofs inte helt konstigt kanske att det folk grälar mest om är städning och pengar. (dvs såna saker man borde prata om och vara överens om innan man flyttar ihop. Så..oromantiskt, men situationen du beskriver eller att upptäcka att man blivit en oavlönad husa är inte så romantiskt heller;)

  4. mymlan skriver:

    Drottningen – jag trodde att vi var överens, innan vi gifte oss. Men det var mycket jag trodde innan dess…
    Sen uppfattade jag att du inte skulle fråga pappa ens om du vore singel…

    Nån husa var jag däremot aldrig, han skötte all marktjänst utom matlagning.

  5. Drottningen skriver:

    Mmmm…. det är ju ofta så. Fina ord kommer man långt med och man kan inte vara säker på nånting egentligen. (och optimisten poppar upp och säger ”jaaa, men det är därför livet är så spännande!” Jag vill bara ha lugn och ro, säger jag). En klassiker är ju mannen som vill ha en ”självständig” kvinna, men så fort han har fått henne på kroken så förväntar han sig att hon ska fråga honom om lov om allt och bara umgås med de han gillar. Jojo..

    Nej, jag skulle inte gå till pappa i första taget oavsett civilstånd faktiskt, av flera anledningar, men om vi antar, rent hypotetiskt att bilen exploderar, spisen brinner upp med två katter på som blir brännskadade och akvariet spricker i värmen och sabbar parkettgolvet. Jo. Då skulle jag gå till pappa. Om pengarna är slut en vecka innan lön för att vi har köpt roligare saker än mat så skulle jag inte göra det. Där har du vad jag menar med stolthet i att klara sig själv, men går det åt helvete så gör det liksom, då har man (jag) inte råd att vara stolt.

  6. Linda skriver:

    Ja, det är märkligt detta… I mitt förra förhållande var det lite åt det hållet, han var mer mån om pengar än vad jag var och är, därför var det skitvitkgt att vi betalade på öret lika mycket… Men ja, jag går hellre hungrig än erkänner för mina föräldrar att jag slarvat bort min lön. Däremot, om något händer och sker, så är det klart att dom är ett bättre alternativ än SMS- lån, tex.

  7. Drottningen skriver:

    Linda: Men handlar det egentligen om att vara mer mån om pengar?

    Mymlan: Jag kom ju på en sak till, men sen pajade det satans webhotellet igen; som gifta har man väl försörjningsplikt gentemot varandra? Då har du rätt till en tröja om du behövde en. (ja, jag vet, det är inte så enkelt, men att ha delad ekonomi som gifta verkar bara ännu konstigare)

  8. Loyce skriver:

    Ja, jag och flera andra lever i gemensamma hem utan att ha gemensam ekonomi. Varför är det märkligt? Vi betalar själva vår egen del av mat, möbler, kläder, bensin et cetera och kan i övrigt lägga våra egna pengar på det vi själva väljer.

    Du frågar efter poängen. Det finns flera. Man slipper bli irriterad om den enes klädkonto är tio gånger större än den andres. Man slipper bekosta saker man inte använder. Man slipper ta ständiga beslut på hur överskottet i den gemensamma kassan ska förvaltas.

    Jag respekterar båda sätten att förhålla sig, men försvarar gärna min sambos och min delade ekonomi.

    Och hur gör egentligen folk med gemensam ekonomi när de vill ge varandra presenter? Kan man egenmäktigt bara gå in och ta gemensamma pengar och köpa vad man vill till den andre? Det blir svårt att vara storstilad. ”Här har du en vacker guldkedja för flera tusen. Va? Hade du tänkt att det där var pengar till din nästa tandläkarräkning? Ah well, tough luck.”

  9. Drottningen skriver:

    Loyce: Men alltså.. har ni två smörpaket och lagar ni två olika maträtter? Anledningen till att jag frågar är att ett par i min bekantskapskrets gjorde så en gång i tiden, de satt och prickade av kvittona när de kom hem från affären. ”jag äter inte ost så den får du betala” osv. Hur vet man att den ene inte snyltar på den andre? Osv osv. Och om man har barn, hur gör man då? ”din unge bajsar så mycket så du fr köpa blöjor, min unge däremot gillar att gå på kafe så det betalar jag”

    Vi tar inga beslut om vad som ska göras med överskottet. Räkningarna ska betalas (oavsett vems namn som står på) och mat/förbrukningsartiklar ska inköpas. Vi har ju separata konton så ingen kan ”ta” något av någon annan, när mina pengar är slut så kan jag däremot be om hans kort och vice versa om vi ska köpa något. När det gäller presenter.. ptja.. har man en partner som köper en guldkedja när jag har tandvärk så skulle jag överväga att byta partner faktiskt 😉

    Och hur gör ni om ni ska gå ut med andra i slutet av månaden t ex och den enes pengar är slut? Lånar ni av varandra då och betalar tillbaka vid löning?

    Jag försöker verkligen förstå, men med tanke på hur svårt det kan vara att leva ihop utan att räkna ören så verkar det bara krångligt i mina ögon. Samtidigt har jag levt i en relation där vi inte alls var överens om hur pengarna skulle fördelas och det var ju ingen vinstlott på det viset om man säger så.

  10. mymlan skriver:

    Drottningen: Som gifta har man försörjningsplikt. Men nu var det inte så att jag inte hade mat och kläder. (däremot var det han som köpte de mesta kläderna… hmm..)

  11. Loyce skriver:

    Nu har vi iofs två olika smörpaket. 🙂 Jag äter extrasaltat Bregott och min sambo vill ha lättmargarin, men nej, annars handlar vi mat tillsammans och äter den också tillsammans. Är maten inköpt för att äta gemensamt delar vi på den utgiften, men om jag skulle handla 2 kg halloumi och en låda vin till en kväll med mina vänner skulle jag bekosta det själv.

    I praktiken har vi ett sorts ”balanskonto”, där vi noterar våra gemensamma utlägg. Tankar man bilen, storhandlar eller betalar hyran så går man alltså plus på kontot (med halva beloppet) och har man själv inga pengar i slutet av månaden kan den andra mycket väl betala för en dyr middag. Det blir mycket riktigt som ”ett lån” till dess man själv står för en gemensam utgift som väger upp för den middagen. Vårt balanskonto har inga regler för hur länge man får ligga på minus eller ens med hur mycket, men ligger man rätt mycket back brukar man ta på sig någon extra räkning den månaden för att jämna till siffrorna lite.

    Det funkar bra för oss som gillar siffror och bokföring, men det kanske inte passar alla. Men när jag tänker på folk med gemensam ekonomi så ser jag framför mig evinnerliga diskussioner om hur pengarna ska användas.
    -Vi har 4000 kronor kvar från förra månaden, jag föreslår att vi sticker till Riga.
    -Aldrig i livet, de ska in i vår kapitalförsäkring.
    – Men jag vill till Riga!
    – Näpp, inte för våra pengar inte!

    Eftersom ni verkar ha separata konton, så kan jag egentligen inte tycka att ni har gemensam ekonomi. Du kan ju åka till Riga för pengar som du har på ditt konto, men kanske skulle din respektive rynka pannan om du hux flux tog pengar från hans konto för att shoppa loss i Riga? Om pengarna vore gemensamma skulle det väl inte vara någon skillnad på pengar som ligger på ett eller annat av era konton?

    Skillnaden blir nog störst i förhållanden där folk har väldigt olika dyra hobbies. Om en som gärna investerar sina pengar och spelar schack på sin fritid bor ihop med en fåfäng person som lever för att rusta upp gamla amerikanska bilar, så blir säkert gräl om pengar rätt vanligt. Att betala för dyra förkromade bildelar från USA och ständiga frisörbesök och nya kläder smärtar nog om man istället hoppades på att spara ihop till ett drömhus på spaniens solkust.

    Och glöm inte att det även hos folk med delad ekonomi som vår finns gott om utrymme för att vara generös mot den andre. Kräver en av mina hobbies mer pengar än jag för tillfället har, kan sambon glädja mig genom att införskaffa det jag behöver. Men han gör det då som en gåva, någonting han ger bort för att göra mig glad, inte för att det finns någon oskriven regel som säger att den som tjänar 3000 kronor mer i månaden måste ge bort 18000 kronor till den andre varje år så det blir rättvist.

  12. Drottningen skriver:

    Loyce: Nej, i praktiken är det ingen skillnad på vilket konto pengarna finns på för oss eftersom det är våra pengar. Om jag åker till Riga och shoppar loss när pengarna behövs till annat så tror jag att det skulle vara dödsstöten för vår relation, om de inte behövdes till annat och pengarna fanns på sambons konto skulle han nog bara önska mig en trevlig resa 😉

  13. Linda skriver:

    Jo… Mycket mer. Det var lite som du beskrev ditt förra förhållande… Helt olika synsätt på pengarns värde. Jag anser att om man aspirerar att leva tillsammans under en längre tid (ett liv, tex) så kanske det i det långa loppet jämnar ut sig det där med pengar och vem som är skyldig vem vad. Ser liksom ingen anledning att bråka om någos så världsligt, om det inte är så att ena parten låt oss för exemplets skull bränner alla pengar på sprit, knark och lösaktigt leverne (Jag bara ääälskar det uttrycket)
    I sitt förhållande kan man väl kosta på sig att vara socialistisk, ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”

  14. Drottningen skriver:

    Linda: jaaa… det är väl att vara solidarisk på riktigt och inte bara politiskt? 😉

  15. Linda skriver:

    *skrattar* Politik omsatt i praktik är aldrig lika kul.

Lämna ett svar till Drottningen Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.