Bakvänt

Jag har under en tid känt mig osynlig. När jag inte är osynlig så är alla elaka och bråkar på mig. Tycker jag alltså. Rationellt så förstår jag ju att det inte är ett självändamål att hålla på att bråka på mig utan att det är jag som synnerligen olämpligt antingen har tappat huden och blivit överkänslig. Man skulle kunna tänka sig pms, men så enkelt är det ju inte. Då hade jag haft något att skylla på.

Eftersom jag förstår att jag är överkänslig så är det hanterbart även om det är irriterande. Det jag däremot inte förstår är hur jag har blivit osynlig. Jag tycker att jag snarare försökt göra mig lite mer synlig än vanligt, men det verkar fungera precis tvärtom istället.

Jag har verkligen försökt att intressera mig för andra människor, utöka min sociala sfär, engagera mig och bjuda till. Sånt där som det brukar heta att man ska göra. Antingen så gör jag helt fel eller så är jag helt enkelt totalt ointressant och onödig. Det skulle kunna vara så och det gör mig arg. Jag blir arg på människor som öser beröm över andra fast jag också varit delaktig, när jag skriver kommentarer som i mina ögon faktiskt säger något och ingen verkar märka det. Det är svårt att förklara, men känslan av att vara sitt eget fantasifoster är inte helt angenäm.

Jag kanske ska hålla mig för mig själv och verka mystisk bara.

Det riktigt konstiga med det här är att just de här sakerna jag reagerar på privat är samma saker som fungerar bättre än någonsin på jobbet. Det är min tur att lämna rapport på morgonen och jag avskyr det verkligen eftersom det inte spelar någon roll vad man säger och dessutom brukar de andra knappt erkänna min existens ens med ett snålt hej. Skit ner er ni också, tänker jag för mig själv, för de behöver ju inte gilla mig.

Den här vändan är annorlunda. Jag har för första gången tror jag haft en dialog med dagsjuksköterskan, ett samtal (om än kort) som kändes vara på lika villkor, när jag har lämnat min rapport har personalen lyssnat och reflekterat. Dessutom muttrade jag något i fredags som gav upphov till tystnadsbefriande gapskratt. Jag blev nästan generad faktiskt. Och det ska sägas att jag upplever inte att jag har uppfört mig på något annat sätt än vanligt, möjligen att jag har tagit marginellt större plats när jag har fått möjlighet. Jag är ju inte den som är bra på att slå mig fram och kräva plats, är du inte intresserad av vad jag vill säga så slipper du höra.

Konstigt är det i alla fall och jag är lite kluven.

Andra bloggar om: , , , ,

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

17 kommentarer till Bakvänt

  1. Besökaren skriver:

    hm… konstigt – det borde väl stå ett inlägg här någonstans…

    😉

  2. Joshua_Tree skriver:

    Det låter som en beskrivning av mitt tidigare liv som singel och att försöka framstå som intressant hos det täcka könet, i skuggan av han med snyggluggen du vet.

  3. Jessika skriver:

    Jag är en i vanliga fall mycket fredlig person apropå vilka vi ska skjuta och hänga :*
    Jag kan inte tänka mig att du är socialt inkompetent etc., det låter snarare som en radda dåliga dagar.

  4. Drottningen skriver:

    Josh: Jag har alltid tyckt att du är mycket mer intressant än snyggluggen 😉

    Jessika: Låt oss säga som så, det är ingen som har kallat mig socialt kompetent i något sammanhang iaf. Däremot motsatsen.

  5. Jessika skriver:

    Vad nu socialt kompetent skulle innebära, eller varför det ses som en sådan tillstånd. Jag gillar mitt eget tillstånd till en viss gräns. det verkar ju inte vara någon som helst problem med din empatiska förmåga.
    Men jag känner igen den där osynlighetskänslan, den är inte vidare kul oavsett i vilken den form den kommer.
    Det händer, så gjorde jag i varje fall, satsade energi på folk som inte var värda det, kastade pärlor för svinen typ. Att till slut bara lägga ner att hänga efter en annan människa, det orsakade en del förvirring. Den enda som man är skyldig att ta hand om ordentligt är sig själv.

  6. Drottningen skriver:

    Jessika: Ja men du vet, det är lite samma sak som att vara positiv. Det ska man vara, det spelar ingen roll om det innebär att man går på nit efter nit, för man ska inte vara så neeeegatiiiv..och det blir inte roligare än man gör sig (? ) osv. Och man ska vara glaaaad. Jämt.

    I helvete heller.

  7. Jessika skriver:

    Aha, tänk positivt är paraplybegreppet. Sånt avskr jag.
    Man ska vara väldigt glad och väldigt lycklig precis hela tiden och så stressar man livet ur sig och undrar till slut varför man är så stressad.
    Då är jag hellre icke-konformistisk och skiter i vad folk tycker.
    Livet är inte så jävla enkelt att leva, det kan inte hanteras botas eller skridskoåkas på av pur lycka. Jag blev mer cynisk när jag blev sjuk. Å andra sidan bekräftade den sjukdomen vad jag ungefär vad jag redan visste om livet. Att det inte är något man styr över själv. Man behöver ju inte vara överdrivet neggo hela tiden. Men att vara konstant positivt och tala om för andra hur de ska göra det får mig att tugga fradga. Jag har ett syndrom där kroppens biokemi, eller hormoner åtminstone, håller på att braka samman. Jag fick ett mejl som rådde mig att äta mer dinkel, skära bort kolhydrater och rent socker för den här personen hade haft nåt och mått mycket bättre efter dietbyte. Tack men nej. Det är inte så enkelt. Och om att tänka positivt hade hjälp för allt så hade jag varit frisk för länge sedan.
    Detta sagt, jag kan vara en glad person under långa perioder innan jag bara tappar sugen och tycker att majoriteten av folk är ena jävla puckon.

  8. Drottningen skriver:

    Jag tycker nog att de flesta är ena jävla puckon för det mesta. Fast såna umgås jag ju inte med förstås 😉

    Att inte vara en solstråle betyder ju inte att man är ett åskmoln heller, man kanske har tagit så pass mycket stryk av livet att man har blivit cynisk, eller man kanske inte tycker att allt är så jävla kul hela tiden. Det gör en ju inte till en sämre människa för det. Dessutom läste jag någon artikel imorse (tror jag) om att sura människor är mer kreativa på jobbet, förutsatt att inte alla var sura samtidigt och att chefen inte var orsaken. Det gillar jag, låt mig sura ifred så ska jag spruta idéer också.

    Det känns som om vi har spårat ur lite här nu =)

  9. Jessika skriver:

    Fast det är ju så inne att vara social att man är lätt suspekt när man inte är det. Och åskmoln är jag inte men jag är nog en av dem som gått ner för räkning väl många gånger. Man orkar bara resa sig så många gånger och fortfarande ”vara positiv”. Jag hatar positivt tänkande program. Visst har jag varit livshotande sjuk flera gånger, min inställning till livet är glasklar, däri ingår inte att vara överdrivet positiv eller social. De senaste åren har snott bra mycket energi som jag aldrig fick tillbaka. Jag har motvilligt erkänt att vissa saker i tillvaron blir som de blir oavsett vad du själv hade tänkt. De har de som hela tiden tänker så fruktansvärt positivt aldrig varit i närheten av. Så jag vidhåller min rätt att dra mig undan när jag behöver, att ge efter för min trötthet och sluta kämpa emot stup i kvarten och därtill låta cynismen flöda ibland.

    Spårat ur?! Är det inte vad man gör efter tre flaskor tequila?!? 😉
    Men jag hör vad du säger.

  10. Drottningen skriver:

    word! Där fick du till det ordentligt

    Men det där med tequilan vet jag inget om. Jag har aldrig druckit tequila

  11. flodko skriver:

    Jag har druckit tequila. Det inträffar oftast 5 minuter innan baren stänger…ni vet, då när man redan är sådär skitsmart och en sexa tequila verkar som en alldeles lysande idé ända tills man kommer hem och ska sova. *rys*
    Jag verkar vara en motpol till dig. Jag kräver stor plats och står ofta i centrum. Kul kanske en del tycker. Själv försöker jag lära mig att ta ett steg tillbaka, dels för att det inte alls är så roligt att vara synlig jämt för man blir alltid tillfrågad = man måste alltid ha en åsikt = man hamnar ofta i blåsväder och diskussioner. Börjar tröttna. Jag har inget emot att bli lämnad utanför lite nu och då. Det är skönt att flyta omkring och vara osynlig.

  12. Danni. skriver:

    Jag hatar när det blir sådär. När man för en gångs skull verkligen vill synas så har ingen lust att ägna en uppmärksamhet. Jag tänkte bara titta in och säga att jag tycker att du är en mycket intressant person och jag läser allt du skriver 🙂

  13. Pingback: polymeriska tankar » Lånade ord - Delad vardag

  14. SurMange skriver:

    Bästa inlägget på länge, inklusive kommentarerna. Danke!

  15. Drottningen skriver:

    Danni: Det är nästan aldrig som jag uppmärksammas. Jag är ju en såndär osynlig en som man möjligen kommer ihåg som ”den där lilla”

    SurMange: Jasså? Det var otippat. Tack!

  16. JaskabaraO skriver:

    Kanske upplever man sig själv och sin närmaste omgivning som antingen social eller asocial när man i själva verket bara finns…
    Kanske skapar kontexten den (a)sociala etiketten?

    Det blir som ett ekorrhjul… Den överdrivet sociala människan uppfattas som as-social och därigenom asocial.
    Den överdrivet asociala människan drar till sig sociala individer som ”vill hjälpa”.
    De allra flesta människor anser sig nog vara sociala väsen men få inser värdet av att acceptera sina asociala sidor som finns och behövs. Det är snarare en fråga om prioritering och timing att kunna froda dessa asociala sidor på ett konstruktivt sätt i ett socialt samhälle. Jag upplever dig som expert på detta område. Som exempel tycker jag att du med intelligent humor lyckas synliggöra uppenbara brister i samhället runt dig samtidigt som du proklamerar dina moraliska ståndpunkter à la ”bara för att resten av världen verkar ha en annan åsikt än vad jag har, så betyder inte det att de har rätt”.
    Sist men inte minst vill jag att du tar dig en ordentlig funderare på hur många promille av din vänskapskrets som uppfattar dig som asocial.
    Jag trivs aldrig annat än gott i ditt sällskap!

  17. Drottningen skriver:

    JaskabaraO: Du är så söt! Jag tror faktiskt inte att mina nära vänner uppfattar mig som asocial, men de är ju så få! (och så långt borta för all del) Jag tror däremot att jag uppfattas som sur och asocial i andra sammanhang. För mig är man social om man reder sig i de flesta sällskap, och det gör jag ju inte. Det betyder iofs inte att jag är en eremit även om vissa verkar tro det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *