Inte mer nu

Är det bara jag som får en lite märklig känsla i magtrakten av att läsa det här? Må så vara att Englas familj har begravningen öppen för alla (vaddå för alla förresten? Är inte alla begravningar öppna?), men att vilja få den direktsänd via svt?

Handlar det om att visa hur fantastiskt älskad hon var eller att svenska folket ska sörja en flicka de flesta aldrig träffat? Vems begravning ska vi delta i via television i fortsättningen? Ska alla vi som betalar tvavgiften få våra begravningar filmade och visade?

Jag har skrivit förut om medias vältrande i andra människors sorg, och även om jag tycker att döden och sorg är något som man inte ska sopa undan, så är steget från att prata om den till att bokstavligen bada i den långt. Och ärligt talat, det hela känns ganska osmakligt.

Jag kan inte låta bli att fundera i banor som att familjen nu försöker få sina femton minuter i rampljuset. Samtidigt känns det lite tabu att ens tänka så, men jag kommer inte ifrån det, på samma sätt som jag inte kunde skaka av mig samma känsla när det gäller Pigge efter tsunamin.

Finns det verkligen ett allmänintresse i det här alls? Är svenskarna så bortklemade och utan egna problem att vi måste ta på oss andras sorg eller handlar det om att man så länge man fokuserar på andras problem kan undvika att ta tag i sina egna?

Det kanske handlar om att familjen hanterar sin sorg helt enkelt. När min mamma dog kunde jag inte förstå varför världen inte stannade upp. Hur kunde världen fortsätta som om ingenting hade hänt? Min mamma var ju död! Förstod de inte? Ja vet än idag inte vilka ”de” är, men jag hoppas att svt väljer att inte sända begravningen, för ärligt talat, man fungerar inte särskilt bra när hela ens tillvaro slås i bitar.

Andra bloggar om: , , , ,

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

12 kommentarer till Inte mer nu

  1. MsGarbo skriver:

    Ja, jösses…?!

  2. drf skriver:

    Nejdå det är inte bara du som får en konstig känsla i magen, jag lovar. 😐

  3. Pingback: » Tidningarnas gamfasoner kakan.se: jag & lilla i

  4. kakan skriver:

    Skrev precis om det imorse 🙁 Urs..
    Va tvungen att redigera det nu o klämma in lite av vad du skrivit citerat,
    hoppas det inte gjorde nåt.

  5. Linda skriver:

    Igår var det ett program om Englas mördare…. Dom intervjuade t.o.m kioskbiträdet där han brukade fika. ”alla undrar hur det ofattbara kunde hända” jo, för att det var en sjuk man som inte fått hjälp/fängelse i tid. Så och därför kunde det hända.
    Dom som skrev Engla- sången… Behöver jag säga mer?

  6. vajlet skriver:

    word!

  7. Drottningen skriver:

    kakan: Klart det inte gör något. Man får citera vad man vill så länge det framgår att det är ett citat

    Linda: Kioskbiträdet hade förstås alltid anat att han var lite skum? Det brukar ju vara så… sen att det finns hur många skummisar som helst som inte gör en fluga förnär, det glömmer man gärna.

  8. Håller fullständigt med dig. Det är inte bara onödigt, det känns väldigt makabert på nåt sätt. Det är som du säger, världen har slagits i bitar för familjen och det är inte säkert att de fattar de bästa besluten precis i det här läget.

  9. mymlan skriver:

    Man kan ju också fråga sig vad allmänheten egentligen har för intresse av Englas begravning? Jag kan förstå när det var Palme, eller kanske Taube, men Engla?
    Det är väl lite på grund av det här som jag gillar filmen jag lagt ut i min blogg, den om säkandet efter Engla. Den visar polisarbetet och det journalistiska arbetet under dygnen då hon var borta, utan att grotta i det privata, utan att visa mamman eller vännerna eller berätta detlajer om flickan.

  10. Pingback: drottningsylt » Blog Archive » Vad gör du 10 maj?

  11. Pingback: Enligt Min Humla » Lästips

  12. Thomas Tvivlaren skriver:

    Man häpnar verkligen. Jag kan inte relatera till min egen mammas bortgång på samma sätt men det hänger nog ihop med att jag hade börjat sorgearbetet innan hennes bortgång (hon hade en hjärntumör som vi fick veta om nästan på dagen 6 månader innan hennes frånfälle). I det fallet fungerade det även som en märkligt positiv och stark katalysator för mitt eget liv.

    Däremot har jag ju andra starka upplevelser av sorg och gemensamt för dem alla är just det som DeepEd tar upp i sitt inlägg, dvs att man som akut sörjande helt eller delvis är i obalans och därför inte tänker klart eller fungerar som normalt. Att svenska folket för någon/några timmar ska få ägna sig åt hyenabeteende på potentiell bekostnad av en redan grymt drabbad familj är f-n i mig skamligt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *