Midvinterblot – Mons Kallentoft

Ica-kuriren skrev tydligen i sin recension ”skippa Stieg Larsson. Kallentoft är bättre” och det kanske är allldeles sant, men då i så fall skrev de inte så om Midvinterblot.

En man hittas hängd i ett träd och vissa omständigheter gör att man misstänker asablot. Kriminalinspektör Malin Fors ska fånga mördaren tillsammans med sin kompanjon Zeke och följs åt av likets ande. Historien i sig är ovanligt klurig och det märks att den gode Mons har tänkt till. Dessvärre så får jag uppfattningen att han har tänkt för mycket. Det är en sak att anden hänger med på ett hörn, men att samtidigt byta personfokus varannan sida utan att förklara det för mig som läsare gör det bara virrigt och jag kan inte hålla reda på vem som sa vad när, eller var det möjligen någon annan som inte sa något utan bara tänkte?

Ett nytt stycke när man byte fokus är väl inte för mycket begärt?

Och Malin sen då. Malin är 33 år gammal, frånskild med en dotter i yngre tonåren. Förutom det så nuppar hon med en journalist, tänker på sin exmake och dricker tequila. Det är i och för sig kul med en kvinnlig huvudperson som inte är orolig över ungar på dagis eller om maken är otrogen, men på många sätt känns hon som den vanlige bittre polisen, fast i feminin form.

Om jag ska vara riktigt ärlig så får jag ingen som helst känsla för vare sig Malin, Zeke eller någon av de andra figurerna, trots att jag förstår av det lilla som framkommer att de har personlighet, de har intressanta historier. Varför får jag som läsare inte veta något om det? Varför får jag bara halva historier?

Det är alldeles för många lösa trådar för att jag ska bli nöjd. För mig är det inte nog att veta vem som är mördaren. Jag vill ha mer helt enkelt. Jag vill få en känsla för arbetsgruppen, för deras familjer och samspelet där emellan och det tycker jag inte att jag får. Jag får en bra kärnhistoria som sen fylls ut med en massa konstigheter.

Så nej, skippa inte Stieg Larsson. Mons kanske hade lite otur eftersom jag precis läst just Larssons trilogi för tredje gången och därför har den i färskt minne. Ärligt talat så kan det inte var kul för någon med den jämförelsen.

Däremot så måste jag erkänna att jag hyser hopp för Mons Kallentoft, fast jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Tydligen har han skrivit ett par böcker tidigare, så jag kanske borde läsa dem istället och Malin Fors ska dyka upp i fler böcker. Ett försök till kan jag göra, får jag ingen känsla alls då, så får det vara.

Vem mördaren är? Det kan jag förstås inte säga, det är inte betjänten i alla fall.

Andra bloggar om: Midvinterblot, Mons Kallentoft, litteratur, böcker, deckare