Jo, jag vet, det är inte riktigt rätt att jag recenserar King över huvud taget eftersom jag inte kan se klart i sammanhanget, men jag vill försöka förmedla känslan av Duma key.
Det är inte en av de bästa böcker Stephen King har skrivit. Inte ens i närheten faktiskt och under första tredjedelen kändes den trevlig, men konstig. En trevlig bok av King? Jamen det går ju inte!
Vi har alltså en snubbe som är med om en olycka och blir svårt skadad. Han överlever med nöd och näppe kan man säga, men blir en arm och en fru fattigare och sticker till Florida, till Duma Key för att vara exakt och där börjar han att måla. Det visar sig att saker han målar faktiskt inträffar och frågan är ju förstås varför.
Låt mig säga att det visar sig.
Som sagt, början var trevlig, men konstig. Det blev inte bättre av att jag när jag läste den var trött och knappt hann öppna boken innan jag somnade, så det tog lite tid att komma igenom den. Någonstans i mitten hände något. Det är lite samma pirr man får när man blir kär, det börjar någonstans i ryggraden och letar sig framåt magen och sen vidare ut i kroppen och man vet att man är fast när man upptäcker att man har glömt att andas. Att det är därför det spänner och trycker i bröstkorgen. När man inte hinner läsa en sida fort nog för att man bara måste veta vad som händer, vad ska h*n säga om det där? Hur hänger det ihop?
Ge mig. Visa mig. Förför mig. Jag behöver inte sova, inte äta, inte andas. Jag måste veta.
Duma Key fångade mig mitt i en gäspning kan man säga och nu två dagar senare har jag fortfarande inte kommit loss. Man skulle kunna säga att det är det som gör Stephen King till min favoritförfattare. Inte för att han skriver ”skräckromaner” (och det är ju inte ens sant, han skriver ju en massa annat) utan för att han bokstavligen sveper omkull mig varenda gång och det där pirret är som en drog som jag inte vare sig vill eller kan vara utan.
Andra bloggar om: Stephen King, duma key, litteratur, kärlek
Jag gillar inte hans böcker så mycket. Däremot har han skrivit en bra handledning i hur man skriver i ”On writing”. Böckerna tycker jag blir för tjatiga. Jamen kom till saken då!!
Mäh! Det är ju det som är hans styrka, hur han bygger upp en historia. Folk jämför honom med Koontz, och det är ju inget annat än en förolämpning!
King är den enda författare som har lyckats få mig att gråta när jag läser. Bara en sån sak. (jag är ju stenhård som alla vet, men när Mr Jingles dör i Den gröna milen, då går jag sönder. Varenda gång)
Jo, Koontz är skräp, har _är_ tjatig som en skiva på repeat.
Jag har mycket lättare för Kings filmer. Jag gillar the Stand. Det går bra att kasta saker på mig nu 😉
När han råkade ut för den där olyckan så visade det sig att han hade blivit påkörd av en komplett idiot. Han sa i en intervju att det var surrealistiskt att han i princip hade blivit påkörd av en person han skulle ha skrivit in i en av sina böcker. Och jag dissar definitivt inte hans författarskap i något som för dåligt för mig att läsa, du vet att det finns _finare_ författare men jag har svårt att ta mig igenom en bok. Jag klarar inte ryska författare heller. Allt det där om mögligt bröd i gulag, då klarar jag nog en King-bok före det.
Prova att läsa Svejk. Där visste jag redan efter tio rader att den här boken kommer jag att älska.
Ja, jag fattade ju att du inte dissade hans böcker, men du är helt obegriplig. Du förståååår inte. Det är inte ditt fel 😉
Kingfilmerna är väl okej, men aldrig att någon har varit bättre än boken. Så mycket av den underliggande känslan försvinner till förmån för ”skräcken” och det är ju känslan jag vill åt. Levande manglar och sånt kan jag fantisera ihop själv. Jag är inte å mycket för film över huvud taget iofs.
Surmange: Svejk? Det låter som något du borde lura på Josh =P
Finns på bibblan. Författaren heter Hasek.
…hette menar jag förstås.
Men du, hur läskig är den där Duma key? Jag fixar inte skräck, men det där lät spännande, lite som Stranger than fiction.
vajlet: jo, lite läskig är den allt, men det är ju inte som ett monster bakom dörren liksom. Du blir förvarnad om det läskiga, men det _är_ ett ”monster” och den är tidvis lite blodig kan man säga.
Jag har länge försökt luska efter en King-bok som sa handla om en man som inte kan sova. Istället går han omkring och ser ”ballonger” i andras fönster på näterna. Låter det helskumt, finns det ingen liknande?! Kan vara för att jag hörde en klasskamrat recensera denna i högstadiet. Det är bara det att den lät så sjukligt bra så jag vill så gärna läsa den! Kan du må hända veta vad jag yrar om?
Rumptroll: Några ballonger kommer jag inte ihåg, men det låter onekligen som Sömnlös (Insomnia i original). Där har huvudpersonen minst sagt lite bekymmer med att sova på nätterna.
Inte ballonger, men däremot ”trådar” eller ”snören” eller vilket ord det nu var som användes, som går från folks huvuden och uppåt, och som var i olika färger beroende på personlighet. Och på hundar gick ”snöret” upp från nosen istället för från hjässan, det är en riktigt tydlig bild jag har med mig från den boken trots att det är bra många år sedan jag läste den. Och mycket riktigt är det Insomnia